Aftonbladet – 12 september 1864, sida 2

väst, än såsom en blott underordnad varelse, en annan gäng åter med blandad vänlighet och tillbakadragenhet, som, så känslolös han än trodde sig vara, väckte så vilda önskningar i hans hjerta! Huru föga tänkte han icke på den allra sista tiden! Hon var i detta ögonblick endast Valeria i Rom, icke Valeria i Judteea. Han vände knappast sin tanke till de första ljusningsfulla dagar då hon följde honom till krigsskådeplatsen, till sin egen vansinniga fröjd och det däåraktiga segerrus, som varade så kort. Han glömde helt och hållet hennes oyckfullhet, hennes egensinne, hennes tilltagande leda vid honom och det förakt som hon knappast brydde sig om att dölja. Allt sådant var nu förgåtet — tvånget och .visterna i tältet, de härtiga beskyllningarne, de hjertlösa, retsamma orden och den slutliga brytningen, som nu aldrig mera kunde försvaras, Hon var åter Valeria från fordom, Valeria med den stolta hållningen, de tjusande ögonen, och den friska, glada stimman — denna Valeria, hvars hela varelse var så att säga genomträngd af en farlig trollkraft — en oemotståndlig tjusning, på en gång så lockande och så olycksbringande både för andra och henne sjelt! Ack att hon endast en enda gång till kunde tala till honom! Endast en enda gång om det ock vore i bittert förebrående ord! Det tycktes honom vara omöjligt att har cke mera skulle få höra hennes stämma: ch dock bevittnade hans sinnen att det var n vaken, kall verklighet, ty hon låg ju der amför honom, sjelf död och omgitven al dal, Han gaf icke längre någon akt på Calchas ller Esca. Han gaf icke ens akt på sine vm aters förnyade angrepp, eller stridens ill:agande larm, utan lutade sig ned ötver len döda qvinnans kropp och tryckte vördvadsfullt sina läppar mot hennes bleka, kal: anna. Derpå upplyfte han en af hennt änga bruna flätor, klibbiga som de voro a flod, för att varligt afskära den med sitt