Aftonbladet – 12 september 1864, sida 2

ken, som var betäckt med döda. Han hade just med ett skratt ämnat be sin lärjunge lemna liket åt gamarne?; men orden dogo på hans läppar, lärgen flydde från hans kinder, hans ögon stirrade vildt, och skölden, mot hvilken han hade stödt sig, föll med en gäll klang mot stenläggningen. Der, alldeles invid hans fötter, låg Vale vias bleka hutvud, lutande sig mot den gyllene bröstpläten; och den käcke, öfvermodige, tygellöse soldaten kände i detta ögon vlick sit hjerta genomborras af en grym smärta, ty någonting sade honom att hans egen vilda stolthet och nyckfullhet hade börjat detta verk, som han nu på ett så förlärligt sätt säg fullbordadt. Han hade aldrig trott att han älskade henne sä innerligt. Han erinrade sig, som om det hade varit i gär, första gången han säg heme, skön, stolt och strålande, der hon satt på sin dynklädda plats invid riddarbänkarne på amiiteatern, och skådade ued på de stridande med den välbekanta, stolta blicken, som för honom egde ett sö ijusande behag. Han erinrade sig huru hennes ansigte ljusnade till ett bifallande leende, då benues blick mötte hans, och huru hans hjerta skälfde af fröjd, ehuru han stod ansigte mot ausigte mot en dödlig fiende. Han erinrade sig huru ifrigt han sökte denna blick af ömsesidigt igenkännande, det enda föreningsbandet dem emellan, och som blef allt mera vänlig för hvurje gång han återsåg henne på hennes vanliga plats, till dess hun en gång, just som han var inbegripen i en dödlig fäktning, i sin ifver att upp:ånga hennes blick försummade att parera stöt af sin fiende och föll svårt sårad tili ken. Men huru rikligt blef han icke velönad, då han euvist kämpande på kvä, slutligen lyckades besegra sin fiende, och nidi genom tusendes biallsrop hörde henaeg högljudda, musikaliskt klingande ?Euge Och dä han efteråt då och då fick komma n i hennes hus, huru tjusande voro icke ie vexlingar af hopp och fruktan, med hvilka han såg sig behundlad, än såsom en hedrad