Aftonbladet – 10 september 1864, sida 3

BLANDADE ÄMNEN. Tvekamp mellan Damer. Sp. Zeit.5 berättar om en rätt egendomlig strid, som nyligen egt rum utanför Berlins portar. De två kämpande voro ingenting mer och ingenting mindre än två unga bättre damer, som råkat komma i tvist med hvarandra om sina älskare. Vapnen bestodo icke i sablar, pistoler eller andra mordinstrument, utan af två mjuka käppar. En väninna till de båda duellanterna var den opartiske åskådaren vid den ovanliga striden. nappt hade de båda krigiska damerna bestämt distansen, och knappt var tecken gifvet till stridens början, förrän de rasande qvinnorna rusade på hvarandra Bataljen blef så våldsam, att de två kämparne kastade bort käpparne och började bearbeta hvarandra med händer och naglar, Alla sekundantens ansträngningar för att skilja dem åt voro förgäfves, och blott genom ankomsten af några herrar förmåddes de ursinniga qvinnorna att afbryta striden sedan blod flutit (å ömse sidor, och den ena damen fåvt sitt högra öga utrifvet. Som bådas toiletter genom bataljen blifvit förstörda, måste de transporteras hem 1 droska. — En kärleksbadbärare. Hufvudvärk är en ganska vanlig plåga och ingenting att oroa sig öfver; men en mors ömhet sträcker sig till allt. För några dagar sedan hindrade en hastigt påkommen hufvudvärk en ung flicka, som bor i Faubourg S:t Germain i Paris, från att följa sin mor på ett besök, och hon lade sig till SÄNgs. Den kloka eller klemande modren uppsköt sitt besök och stannade hemma. Den unga flickan sof, modren läste; plötsligt afbrytes tystnaden af ett sagta buller i en angränsande garderob. — Det är ingenting, säger den unga flickan, som hastigt vaknar; det är en råtta, som låtit fånga sig i råtuällan?. Modren stiger upp, oaktadt dottern ber henne icke göra sig omak för så litet; hon går ut för att undersöka råttfällan, och verkligen sitter en liten stackars råtta fången deri, och någonting synnerligt märkvärdigt var det väl ej, att råttan var hvit. Men besynnerlifare var det, att det lilla vackra djuret bar om halsen ett kokett rosenrödt band, vid hvilket en biljett var fästad. Hon betedde sig för öfrigt icke såsom en fånge, utan tycktes finna sig mycket väl i fällan. Modren öppnade biljetten, som af henne förklaring öfver det rosenröda bandet, den hvita råttan, råttfällan och till och med dottrens plötsliga hufvudvärk. Det var en lika oskyldig som naiv roman. Ett hål, gjordt i garderobsväggen nere vid golfvet, kommunicerade med grannens sons kammare. Den lilla råttan var van att springa mellan rummen och söka mat i råttfällan, som alltid var rikt försedd med läckerheter i en sådan liten frossares smak. Hvad var nu att göra? I sjelfva verket var inen stor skada skedd, och grannen bad ännu om det första mötet. Modren bannade att börja med, men slutade med att trösta. Grannensson var ett passande parti, de båda unga älskade hvarandra, och förlofning firades. Sedan budärarens tjenster nu blifvit öfverflödiga, har man gifvit honom till bostad en liten eregant bur, som står i det blifvande äkta parets förmak. — En ny varietet af lejon. I engelska tidningen Court Journal läses: En fru och hennes man stördes i sin sömn häromnatten genom ett sakta men obehagligt buller från något eller någon under deras säng. Frun ville göra allarm, men hennes något sömniga äkta hälft sade: det är visst bara hunden! och dervid stacs han sin hand nedanför sängen och lockade: Lejon! Lejon! Han kände då sin hand slickas och efter denna förklaring på bullret somnade de begge makarne snart igen. Men på morgonen upptäckte de till sin öfverraskning, att deras penningar och nipper voro försvunna och det blef klart att-slickningerf på handen varit för någon utstuderad tvåfotad skälm det enda medlet att ej bli upptäckt. — Förmånen af att tillhöra en bögre rangklass. I 1857 års förordning angående lotsoci båkinrättningen för Finland 266 stadgas såsom extrajudiciella bestraffningar för lotsoch fyrbetjente af olika grader, åt första graden fem, andra graden från fem till tjugutem och tredje graden från tjugufem till och med femtio rapp med dagg eller lika många slag af käpp.? — Fn straffad förrädare. I början af den polska revolutionen hade ett stort antal insurgenter bildat en kär i grannskapet af den lilla staden Kloåawo i ryska Polen. Hr X., en husegare i staden, ville ingå i kåren, men chefen uillät det ej, emedan han var familjefar och för tilifället kunde undvaras. Bland hr X:s hyresgäster var äfven stadens borgmästare, likaledes polack till börden. Han var skyldig hr X 30 thaler. Då han erfor denna sistnämndes förehafvande, angaf han honom hos militärmyndigheterna i Klodawa. X. blef arresterad, dömd till döden och afrättad. Hans hustru irrade vansinnig af förtviflan i flera dagar omkring på afrättsplatsen och vältrade sig i sin mans blod, en sann bild af tröstlösheten. I detta tillstånd förde slumpen henne till insurgenternas läger. Man behandlade henne med godhet, och då hon hemtade sig något, berättade hon för kårens chef hvad som händt. Denne insände rapport om saken till nationalregeringen, som dömde den olyckliga X:s angifvare, borgmästaren i Klodawa till döden, Tio insurgenter fingo i uppdrag att verkställa domen, och en afton infonno de sig utanför den dömdes bostad. Fyra gingo in till honom och befallde honom att följa med dem. Ur stånd att göra motstånd, måste han underkasta sig. Han fördes i vagn utom staden, hvarpå man lät honom stiga ur. Nu frågade en af in. surgenterna honom, om han var polack och om han förtjenade att dö, Han bejakade frågan och bad om nåd. Men alla hans böner voro fö .guf ves. Natiomalregeringens dödsdom fästes hans bröst och han hängdes i ett träd vid vägen, Stookholmska frågor. AS adda a fanns