Aftonbladet – 10 september 1864, sida 2

Hl SKUILISAR ALyLipgtil Gt MITAAGeE, SATSAT ATKEpAp (ERA god eller åtvinstone fullt medelmåttig atkastning. Korn, som utgör ortens hufvudsäde, företer vackert och frodigt utseende, och, så vida tjenlig väderlek för dess bringande till mognad inträtfar, torde afkastn.ngen bli fullt medelmåttig och tillräcklig för ortens behof. Blandsäd, hafre och ärter. Med dessa sädesslag är förhällandet enahanda, som med kornet. Potates: Af denna jordfrukt torde äringen bli mer än medelmåttig, så vida icke frost inträffar. Linoch r förete ett ganska lofvande utseende. den har 1 allmänhet blifvit god, ehuru bergningen på de flesta ställen, i anseende till otjenlig väderlek, varit förenad med stora svårigheter. LITTERATUR TIDNI NG: innehåll: Kahnis, Die Kirchenglaube. — Hasche Lifvets och naturens gåta. — Bang, Kallt vatten två föreläsvin.ar. — Itgens och Hjortdahl, Geo: logiska förhalianden på Norgos vestkust. — Liueraturoch konstnotiser. Die Kirchenglaube historisch-genetisch dargestellt von dr K. F. A. Kahnis. Leipzig 1864. Detta nya betydliga arbete af den, äfven af våra högkyrklige, berömde Leipziger professorn är tillika att anse som andra delen af hans 1861 utgifna Lu.herische Dogmaltik, hvilken väckte så mycket buller i Tyskland, emedan K., länge firad som ett ;djur bland de s. k. konfessionella? teologerna, oförbehållsamt yttrade sig om det ohållbara i ortodoxiens inspirationslära, gaf i mycket den nyare kritiken rätt i dess friare granskning af de bibliska böckerna kritiserade den lutherska nattvardsläran, yr kade ett djupare och sannare uppfattningssätt af trecnigheten och Kristi person, uppträdde som afgjord subordinatian, i det han lärde sonens underordnande under fadren m. m. Vi ha förut uttalat, att K. är vida mera kyrklig som dogmatiker än som kritisk exeget, och man linner här en ny bekraftelse derpå. Han vill liksom visa ortodoxien, att hon med sin förlegade inspirationslära samt på all sanningskäriek och verklig vetenskaplighet blottade bibliska apologetik sätter den heliga saken på spel inför en alltmer till sjeliständig forskning vaknande samtid, då han deremot tror sig på annan bättre väg kunna hätda den kyrkliga kristenudomens rätt. I denna riktning har ock K. öfvat ett stort inflytande i att disciplinera den konfessionella kohorten och afstryka flera ensidigheter, hvilket af de klokare tacksamt erkännes, under det de halsstarriga, med Hengstenberg i spetsen, döma honom som en ur nåden affallen och förlorad son. Uti det, ?den 26 Juli 1864?, undertecknade företalet varnar K. ytterligare för ortodoxiens öfverdrifter: ?Jag tror, att de teologer, som representera kyrkotron, ej nog kunna vaka ölver sig, att de icke komma att likna fariseerna och de skriftlärde. Fariseisk fanatism för det gamla och skriftlärd alslutenhet äro alla restaurationsriktningars onda andar.? Det går så lätt, menar han, att ikläda sig den teologiska manteln för dessa epigoner, som icke kämpat sig till sin tro, sin ötvertygelse, utan kommit öfver den som ett hittegods. K. återkommer här till det yrkande han förut gjort, att berättelsen om paradiset och syndalallet ej kan härröra från Moses, och att de s. k. Mose böcker äro sammansatta af särskilda urkunder. Theologiska tidskriften i Upsala framdrog häremot som något afgörande en liten skrift af Hölemann. I Tyskland har man icke så dömt. Och sjelfve Delitsch står på K:s sida. I sjelfva verket var ock denna sak afgjord långt före Kahnis och Hölemanns uppträdande, såsom K. sjelf anmärker. Till de ortodoxer, som fördöma K:s kritiska riktniog, yttrar han: ?Jag skulle tänka, att hvarje teolog, om han ock ej har tid och kralt att ingå på alla bibelforskningens rörelser, skulle ha så mycket sanningssinne och sakkännedom att veta, alt man icke borde fördöma de troende teologer, hvilka icke kunna fatta ro vid våra ortodoxa apologeters högst bräckliga argumenter. Om näågon, som offentligt bekänner sig alltid ha i Luthers spår intagit en friare ställning till bibeln, icke af liberal böjelse, utan emedan sanningen dertill tvingar honom, uttalar resultater, som sedan ett sekel äro allmänt bekanta och nu äfven erkännas af troende teologer: så kan jag, om mot densamme upphöjes en förebråelse för en allt mått ötverskridande djerfhet, förklara detta blott ur okunnighet?. Det visas äfven, huru Luther hyllade en inspirationslära, vida skild