Aftonbladet – 10 september 1864, sida 2

get för vinnandet af rikedo.: och ära. Hans följeslagare hade ej heller svisit honom i hans förhoppnoingar. Ehuru ue halt till motståndare Eleazar sjelf och de västa min han kunnat anskaffa, hade de dock intagit breschen vid första anloppet, drifvit judarne framför sig och inträdt i templets förgårdar nästan i samma ögonblick som dess flyende försvarare. Det var ljudet af deras till anfall blåsande trumpeter som bade nätt Mariamnes öra då hon stod på Hedningarnes Förgård, väntande på den hämd hon hade trotsat. Bland denna modiga skara hade framför allt tvenne synnerligt utmärkt sig genom ett vildtf och öfverdådigt mod. Den ena var gamle Hirpinus, som i en dylik scen kände sig helt och hållet i sitt element; den andra var en kamrat, som ingen visste hvem han var; som var icke mindre igenkännelig på sina fladdrande lockar, sin sköna gestalt och sin gyllne rustning, än på den djerfhet hvarmed han uppsökte faran. Gamle Hirpinus visste emellertid hvem den djerfve unge krigaren var, och skrattade för sig sjelf under hjelmen. Kapten kan vara glad att han är af med henne?, tänkte han, på samma gång lyckönskande sig sjelf, att han ej hade något dylikt påhäng. Trots hennes intagaude ansigte och klara skratt skulle jag dock hellre vilja ha en sådan qvinna i mitt tält än denna vackra, nyckfulla, kämpande furie, som griper till sköld och svärd, liksom andra qvinnor taga till skottspolen och sländan!? Hvad Valeria angår, erbjöd henne retelsen af stridens tummel en ögonblicklig lindring i de qval som söndersleto hennes hjerta. Under det vilda stridslaurmet hade hon icke någon tid att sysselsätta sig med de tankar som på sista tiden hade plågat henne ända till vansinne; och den kroppsliga ansträngning, hvartill hon såg sig upptordrad, medförde ett säkert botemedel mot själens smärtor. I likhet med alla dem som äro vana vid kroppsliga faror hemtade hon ur dem ett öfvermodigt förtroende till sin