Aftonbladet – 9 september 1864, sida 3

började hon skälfva i hvarje lem, och hon lutade sig mot brittens höga gestalt och pömde ännu en gäng sitt hufvud vid hans röst. Sjelfva Nasiin var rörd. Sträng, sträf och befallande, var han dock utom sitt embete en man med menskliga känslor och menskliga svagheter. Han hade sörjt öfver mer än en tapper son, hade älskat mer än en mörkögd dotter. Han skulle velat skona henne om han kunnat, och han bet sig bårdt i läppen under det långa hvita skägget i fåfängt bemödande att återhålla den darrning han ej förmådde beherrska. Han såg sig med frågande blickar omkring bland sina embetsbröder och mötte månget öga, som tydligen sympatiserade med hans benägenhet för skonsamhet; men Johannes af Giscala lade sig nu emellan och ropade högt på att rättvisan skulle verkställas utan uppskof. I hafven hört henne!? utbrast han med en tillgjord min af helig och nitisk förtrytelse. Hennes egna läppar ha dömt henne. Hvad behöfven I mer bevis eller vidare öfverläggning? Domen har blifvit kungjord. Jag uppmanar Sanhedrim att låta rättvisan få ha sin gång, och jag gör det i namn af vår tro, vår nation, vårt tempel och vår heliga stad !? Ett sådant vädjande kunde inom en dylik församling icke möta något motstånd. De sjuttio blickade från den ene till den andre och skakade sina hufvuden med en dyster och allvarlig min, som antydde att de ej hade någon Just att skona. Redan hade Phineas Ben-Ezra gifvit den vanliga signalen ; redan hade de unga män, som voro. utsedda till verkställare af domen, samlat sig omkring de trenne dömda, med väldiga stenar i sina upplyftade händer, fär