Aftonbladet – 9 september 1864, sida 3

tJag har makt att binda! ropade han: och makt att lösa. Jag befaller er att slits edra band! Jag befaller er att följa mig och förena er i det rop, som jag fått i uppdrag att utan återvändo uppgifva: Ve öfver Je rusalem! Ve öfver den Heliga staden! Ve öfver Jerusalem! I detta ögonblick utsträckte Calchas sins bundna händer och tillrättavisade honom lugnt, mildt och högtidligt, med en god och helig mans tålamod — med den instinktlika öfverlägsenheten hos en som stär på brädden at sin graf. Vill du hindra Guds verk? sade hån. sVågar du söka tillintetgöra det vittnesbörd vi i dag äro här för att afgifva i Hans närvaro? Be, äfven denna unga flicka, som är svag till kroppen, men stark i tron, står oförskräckt på sin post! Och du, hvem är väl du, att du skulle tro dig berättigad at! ställa dig mellan henne och hennes herrliga belöning? Var tyst! Var tyst! Låt icke längre den orolige anden plåga dig, utan gå i frid eller snarare stanna här på Hedningarnes Förgård för att bära vittne om den sanning, för hvilken vi äro så stolta och så tacksamma att få dö! Profetens bliekar sväfvade med ett dröm: mande uttryck från talarens anlete till de kringstående åhörarnes. Hans anletsdrag arbetade, som om han kämpade mot någon kraft inom honom, mot hvilken han förgäfves sökte göra motstånd; derpåsammansjönk hela hans gestalt i en hjelplös apati, och ställande sitt fyrfat på marken satte han sig ned bredvid det, vaggande kroppen fram och tillbaka, medan han, såsom det tycktes, omedvetet och med låg, klugande röst åter utbröt i sitt gamla entoniga iverop. Men medan profeten, sålunda lugnad och