Aftonbladet – 9 september 1864, sida 2

med en öm smekning och strök sakta och medligsamt hans af banden sårade handleder; derpå såg hon upp i hans anlete med ett lyckligt, kärleksfullt leende och hviskade till honom: Min egen älskade! hädanefter skola vi aldrig skiljas. Om jog inte kan rädda dig, känner jag mig dock lycklig att få dö med dig — lyckligare än jag någonsin känt mig i hela mitt lit! Det var en egen känsla för honom att behöfva skygga tillbaka för hennes älskade närvaro, alt undvika hennes efterlängtade smekningar och bedja henne att lemna honom; men ehuru hans första impuls hade varit att trycka henne i sina armar, kände han en rysning genomila sin kropp vid tanken på den fara hon trotsade, och det öde, för hvilket dessa späda lemmar, den smärta, unga och fagra kropp i detta ögonblick utsatte sig. . Nej, nej, sade han, inte så! Du är för ung och skön för att dö. Mariamne, om du någonsin älskat mig — eller rättare sagdt, vid din kärlek befaller jag dig att lemna mig! Hon betraktade Calchas, hvilken hon hittills icke hade tyckts känna igen, och det låg ett leende på hennes anlete, medan hon ställde sig midt emellan de båda fångarne och trotsade hela församlingen med oförskräckt panna och modiga, blixtrande ögon. tHören mig!4 sade hon med en klar, ljuf stämma, som ljöd likt musik genom de aflägsnaste hvalfven. ?Hören mig, I alla, furslar af Juda hus, äldre och ädlingar, Ppres ster och leviter! Jag vädjar till er egen lag och edra egna förfärliga löften. I hafven svurit alt lyda visdomens bud utan ynnest; I hafven svurit att uppfylla rättvisans kraf utan skonsamhet. Jag uppmanar er