Aftonbladet – 9 september 1864, sida 2

STOCKHOLM den 9 Sept, En politisk karaktor. I ifven de mest förskräckta lära sig inse, att n kritik öfver vårt kabinetts utrikespolitik cke är detsamma som att ovilkorligt önska rig, att vännerna af en varaktig och beryggad fred icke stå i synnerlig förbindelse 108 den Manderströmska, politiken och att ifven freden i det närvarande ögonblicket skulle kunnat bli beverad på ett helt annat t ätt — bevarad med heder. Det skall målt vända icke dröja så länge, innan man, selt lan de farhågor för ett öfverhängande freds4 j j G I i Snart torde den tidpunkt vara inne, då lC 1 6 I 1 6 1 prott, hvilka hos många förvirrat omdömet, an med något lugn se sakerna i sitt sam-! manhang och icke finna något intresse uti att utgifva det svarta för hvitt eller det gråa för rosenrödt, utan betrakta hvarje särskild sak i sina rätta färger. Det skall då blil en möjlighet att, i enlighet med de efterhand offentliggjorda depescherna och rap-l porterna samt efter grefve Manderströms j: till en del met dessa och till en del sinsl emellan stridiga halfofficiella och officiösa artiklar och förklaringar, utkasta en karakteristik af grefve Manderströms statsmannaSgenskaper, sådana de uppenbarat sig under de båda sednaste åren. Tiden dertill är ännu icke inne och vi vilja icke gå den mera omfattande historiska granskningen i detta fall iförväg. Men vi kunna icke underlåta att redan nu annotera några iakttagelser och anmärkningar vid genomläsningen af de aktstycken, som först under de sista veckorna blifvit bekanta. Vi göra början med grefve Manderströms i, doottidningen införda depesch af den 5 Okt. Grefve Manderström vill genom denna publikation låta förstå, att han redan då insett och tillkännagifvit, att framläggandet af förslaget till reform i riksrådets sammansättning ytterligare bevisar svårigheten att fastställa en solidaritet i grundsatser med en makt, som från den ena stunden till den andra kan förrycka ställningen, och sålunda frambringa en Helt annan än den, som med vår kännedom och vårt bifall var bestående?, Då grefve Manderström här visar dåligt humör deröfver att danska regeringen — att döma af depeschens ordalag — ej rådfört sig med svenska regeringen om författningsreformen, kan man ej ungå att erinra sig, hvad grefve Manderström skref i Posttidningen den 18 December förlidet år, att danska regeringen icke rådfört sig med svenska kabinettet rörande Marskungörelsen, hvilket hr grefven fann vara alldeles i sin ordning, emedan sjelfständiga stater icke plöga begära andra makters lof att ordna sina egna förhållanden. Om nu grefve Manderström verkligen fann författningsreformen så betänklig, hvarföre afstyrkte han den icke. Omöjligen af det skäl, att han icke ville inblanda sig i en oberoende stats angelägenheter, ty i de. danska angelägenheterna hade han sannerligen inblandat sig ganska mycket. Ej heller kan skälet vara det, att han för sent fick kunskap om denna vigtiga sak. Åfven om man vill antaga — hvad som är otroligt — att hr grefven från den 28 Augusti, då riksrådet genom ett öppet bref inkallades, till den 28 September, då dess femte lagtima samling öppnades, ej skulle erhållit någon underrättelse om danska regeringens afsigter och således ej kunnat på förhand afstyra förslaget till författningsreform, så återstår den frågan att besvara, hvarföre grefve Manderström, sedan han pr telegraf erfarit danska regeringens afsigt och den 2 Oktober fått kännedom om det kungliga budskapet vid riksrådets öppnande samt om sjelfva reformförslagets innehåll, ej använde tiden från sistnämnde dag till den 13 November, för alt förekomma antagandet af den författning, af hvilken han befarade så vidrig effekt. Intet enda steg i den riktningen vidtager hr grefven. Han skrifver väl den 5 Oktober en depesch till grefve Hamilton, uttryckande åtskilliga farhågor, men hvilken icke skulle åt danska regeringen meddelas. Det ser i sanning ut, som skulle grefve Manderström väl ar innersta hjerta önskat framgång åt en åtgärd, som stod så väl i samklang med den politik han förordat och för hvilkens upprätthållande han underhandlade om en allians, men. som om han, för den händelse att några svårigheter skulle uppstå — såsom ock skedde genom Fredrik VII:s död — velat genom depeschen af den 5 Oktober bålla gig ett diplomatiskt kryphål öppet. Vi öfvergå nu till de i Danmark framlagda depescherna och bland dessa först till depeschen från den danska ministern i Wien af den 28 Sept. 1863. Der omtalas en af svenska sändebudet i Wien dagen förut grefve Rechberg meddelad not från grefve Månderström, som underrättar greive Rechberg, att någon allians med Danmark, trots derom från dansk sida gjorda framställningar, icke blifvit aflutad. Dylika underrättelser meddelades äfven till kabinettet i Petersburg. Dessa åtgärder stå uti en icke lätt förklarlig motsägelse till grefve Manderströms yttrande på riddarhuset den 24 November, på tal om de öfverdrifna ryktena om alliansen, att man ej velat vederlägga dem, emedan sjelfv. öfverdriften möjligen kunnat lända Danmark till nytta. På hvem renar grefve Manderström den 24 November, att den nämnda öfverdriften kunnat imponera? Det säkra är, att den imponerade på ölet letter IAN datten tt Sa