Aftonbladet – 8 september 1864, sida 3

lita på sig sjelf. Detta kunde möjligen göra honom vek och svag. Det kunde ätven förolämpa den hämnande gudamakt han hoppades kunna försona. Dessutom skulle, ifall det blefve bekant att han hade haft gemenskap med de tvenne kristne, hans popularitet och inflytande, hvarpå han hade räknat såsom ett stöd under dagens afgörande strid, utan tvifvel taga en snöplig ända. Det var bäst att qväfva en dylik fåfänglig önskan. Det var klokast att förhärda sitt hjerta och obemärkt passera förbi åt den andra sidan. Emellertid stannade han för ett ögonblick och sträckte sina armar med en läng tansfull åtbörd åt det ställe der hans bror låg bunden, och medan han så gjorde, smögo sig lätta steg förbi i mörkret; en smärt gestalt gled honom förbi så nära att den nästan vidrörde honom, och en qvinnas läppar trycktes mot fållen af hans mantel, med en lång, innerlig kyss, som böd honom ett sista farväl. (Forts.)