Aftonbladet – 8 september 1864, sida 2

om du mera får återse Valeria vid lif, så kan du lita på hennes vänskap och beskydd för hans skull, hvilken du och jag skola ha räddat innan morgondagens sol gått nedt Så sällsamt äro qvinnorna danade, att någonting likt en smekning egde rum emellan dessa två, då den ena gaf och den andra mottog det högtidliga löftet; ehuru Mariamne endast motvilligt gaf vika för Valerias skäl; och med långsamma, tveksamma steg begaf sig hem tillbaka. Hon hade emellertid intet annat val; och den romerska damens innerliga öfvertygelse om framång meddelade äfven I en viss grad t den nedslagna och sorgsna judinnan. Om jag inte kan rädda honom, tänkte Mariamne, 4så kan jag åtminstone dö med honom, och sedan kan ingentiog mera skilja oss åt! Så bedröfligt det än var, kände hon sig dock lugnad af denna hopplösa tanke, på samma gång som den dref henne att genast återvända till den älskade. Det var ingen tid att förlora. Då hon såg sig tillbaka på den romerska skildtvakten, som åter stod orörlig på sin post, och vinkade åt honom med handen, innan hon lutade sig ned för att undanrödja hindret för ingången till den hemliga gången, bröts nattens tystnad af skallet frår romerska trumpeter, hvilka förkunnade den sista nattvakten, en timme före dagningen. EAPITLET XIV. Tro. Det finnes ingenting i gamla eller nyare tiders historia, som kan hjelpa oss att fatta de känslor, med hvilka judarne betraktade sitt tempel. För dem var den heliga bygg