Aftonbladet – 8 september 1864, sida 2

förnummit, att, med ett enda undantag, ressen, lika med allmänna meningen inom andet, uttalat sig i samma anda. Vihafva till hvad vi då yttrade intet att tillägga, intet att återtaga. Det är nya åtgöranden från regeringens sida, som ännu en gång påkalla hela vår uppmärksamhet. Vi mena härmed det nyligen från chefen för civildepartementet aflåtna cirkulär till samtliga landstings-ordförande, rörande omfånget för landstingens verksamhet. Sätta vi nu detta cirkulär i sammanhang med utnämnandet till ordförandeplatserna, kunna vi icke undgå att här spana bedröfliga och beklagliga tidstecken, likasom skulle samma regering, som för blott två år sedan utfärdat den af rikets ständer begärda, i frihetens och sjelfstyrelsens intresse medgifna förordningen, redan hafva börjat öfverlemna sig åt vissa skrupulösa farhågor i afseende på de en gån med varm hand gifna koncessionerna. På annat sätt kunna vi icke, med bästa vilja, förklara detta ängsliga bemödande att, intill minsta småsak, kringgärda den i författningen medgifna sjelfbestämningsrätt, lika litet som vi kunna undgå att härutinnan spana vissa farliga tendenser — kascherade försök att likasom känna sig före, om också till en början sagta och försigtigt, huruvida icke en annan väg än den förr inslagna, med något hopp om framgång, skulle kunna beträdas. Det är nemligen icke svårt att inse, huru t. ex. en någorlunda fiffig landshöfding, såsom ordförande, som eger ett öra för inflytanden ofvanifrån, sekunderad af en kohort devouerade, säkert mer än en gång skulle kunna lyckas i sjelfva födseln qväfva en för vederbörande misshaglig fråga och på ett lika fint sätt drilla igenom? en annan, som vore mera behaglig och som, så att säga, bättre passade in i systemet?. Vi kunna, med ett ord, nogsamt inse vigten för regeringen, att vid flera tillfällen sitta med god trumf, med sjelfva landshöfdingen, å hand. Litet svårare hade vi till en början att fatta andemeningen med utfärdandet just nu af civilministerns cirkulär, äfvensom sjelfva behöfligheten deraf, då vi äro fullkomligt förvissade, att ingen af det allmänna medborgerliga förtroendet utsedd landstingsman är eller gjort sig så obekant med den 2:a paragrafen i landstingsförordningen, att han icke känner omfånget och vidden aftingets befogenhet att till pröfning och öfverläggning upptaga väckta motioner, något hvarom denna paragraf i tydliga ordalag lemnar föreskrifter, så bestämda, att ett ytterligare förtydligande och några vidare förklaringar öfver det i sig sjelft klara möjligen skulle kunna tagas — hvilket vi dock icke vilja antaga — för ett fullt misstroende till landstingsmännens sunda vett och omdömesförmåga. Hr civilministern har i samma cirkulär ansett sig böra förtydliga äfven den 32 af samma förordning, oaktadt äfven i denna paragraf ingen ytterligare belysning eller upplysning behöfdes. Frågas nu, hvad kan då det hemliga motivet till detta cirkulär verkligen vara? Vi tro oss hafva funnit det. Man erinrar sig att, förlidet år, Stora Kopparbergs läns landsting fördristade sig att sätta sjelfva representationsfrågan på dagordningen, under hemställande till andra landsting, att äfven de i denna nationens lifsfråga måtte uttala sig. Det är detta röda spöke, som nu går igen och stör civilministerns nattsömn. Och det är mot dess återuppenbarelse han har velat värja sig genom det utsända cirkuläret. Ministern har visserligen varit i sin goda rätt, då han åt landstinget velat vindicera endast hvad landstinget tillhörer. Vi tro dock, att stora politiska och sociala frågor, extra ordinem, väl kunna af landstingets medlemmar, om också icke af landstinget såsom korporation, under tingsterminen diskuteras och till allmän nytta utvecklas. Vi tillägga, att de borde det. Hvad särskildt representationsfrågan angår, anse vi, att regeringen skulle med tacksamhet hafva lyssnat till de uttalanden derom, hvilka, genom pressen offentliggjorda, denna regering fått emottaga från insigtsfulla och sjelfständiga män inom Sverges resp. länsrepresentationer, likasom de ock kunnat tjena till god ledning för den nästkommane år sammanträdande riksdagen. Väl vill det beställsamma ryktet veta, att om också justitieministern ej handlöst: vill lemna sitt barn åt glömska och död, dess faddrar inom konseljen med mycken likgilti het skola komma att åse, hvad som skall varda af detta barnet. Vi hafva lärt oss frukta för illusioner, hvadan vi icke heller i detta afseende vilja låta oss dåras af sådana; men vi vilja ännu i det längsta hoppas, att det vackra förtroende, som hittills egt rum meljan regering och folk, icke kan eller får rubbas genom någon påtryckning utifrån och att ingen europeisk reaktion, huru mäktig len äfven för tillfället må vara, skall, om våra båda statsmakter hålla tillhopa, ega sraft att, hindrande eller förlamande, uppräda mot ett om sin frihet ömtåligt folk. som står i begrepp att till ett godt slut, och vå laglig väg, genomföra den vigtigaste samhällsfråga, som mer än ett halft sekel, om ock tillbakaträngd, dock alltid återcommit och ställt sig främst på dagordninsen vid våra riksdagar. — K. M:t har i går till riksmarskalk utlämnt och förordnat presidenten i Svea hofätt, kanslern för universiteten i Upsala och sund, grefve G. A. Sparre.