Aftonbladet – 8 september 1864, sida 2

den och templet. De tycktes likasom trycka sig tätt intill det och lita på dess beskydd, som am sjelfva stenarne hade varit lefvande af den sublima dyrkan, till hvars firande de hade blifvit uppresta. Det var kort före dagningen, och den yttre tempelgården, kallad hedningarnes förgård, var insvept i ett dystert mörker. Ingenting kunde urskiljas af: templets omgifvande hvalf, utom här och der en pelare eller segmentet af en båge, endast synliga enom kontrasten mot massorna der bakom. ön stjerna eller två tindrade på himlahvalfvet; men morgonen förebådades af en lätt dimma, och vinden, som dref den fram: för sig, kom fuktig och kall från det aflägsna hafvet, tjutande och qvidande omkring den väldiga byggnadens i mörker höljda pelare och tinnar. Med undantag af den heliga platsen sjelf, var detta måhända det enda ställe, der Jerusalems försvarare kunde befinna sig i säkerhet; och här, inom en spjutlängds afstånd från hvarandra, hade de bundit de båda kristna, som af Sanhedrim hade blifvit dömda till döden. Försedda med ett stycke bröd och en kruka vatten, skänkta af denna falska barmhertighet, som behåller den dömda vid lif, för att få gifva honom döden, hade de sett sabbaten med dess obarmhertiga, glödande hetta långsamt skrida framåt, och voro nu, sedan de genomvakat den derpå följande nattens långa vakter, vid randen af en dag, som skulle blifva deras sista. Esca rörde sig oroligt der han. satt; och denna hans rörelse tycktes väcka hans olyckskamrat ur en djup tankegång, hvilken, att döma af den muntra tonen i hans röst, för ingen del måste ha varit af någon nedslå! ende art.