Aftonbladet – 8 september 1864, sida 2

naden icke blott typen och förkroppsligandet af deras religion, utan den representerade äfven deras rikedoms prakt, deras styrkas stolthet, hela nationens ära, fornålder och patriotism. Ädel till sin arkitektur, imposant i sina dimensioner och glänsande af prydnader, var den på en gång en kyrka, ett citadell och ett palats. Om en jude ville uttrycka sin beundran för någontings styrka, symmetri eller glans, jemförde han det med templet. Hans profetior hänsyftade ständigt på den nationella byggnaden, såsom varande identisk med nationen sjelf; och att tala om skymf och orenande af templet var detsamma som en hotelse om nederlag genom främmande vapen, likasom dess förstöring alltid ansågs liktydig med det judiska rikets totala undergång ; ty ingen jude kunde antaga möjligheten af en nationel existens, afskild från detta trons fäste. Hans fallenhet för att identifiera sig sjel! med platsen för hans dyrkan närdes äfven i hög grad genom hans folks vana att årligen sammanströmma till Jerusalem, för att der fira Passover-festen; så att det var få af Abrahams efterkommande uti hela Syrien som icke någon gång i sitt lif hade sjelfva varit ögonvittnen till den herrlighet, öfver hvilken de voro så stolta. Vid den tidpunkt, då den romerska hären blokerade den heliga staden, hade en ovanligt stor menniskomassa sammanströmmat inom dess murar, sålunda i hög grad ökande bristen på lifsmedel och alla andra olyckor, hvilka äro oskiljaktiga från ett belägringstillstånd. Judarne försvarade sitt tempel till det yttersta. Medan den förfärliga cirkeln tilldrogs alltmera för hvarje dag, medan den ena förstaden efter den andra intogs och torn efter torn förstördes, drefvos de allt mer och mer tillsammans till den öfre sta