Aftonbladet – 8 september 1864, sida 1

Med anledning af den nyligen i Posttidningen offentliggjorda Manderströmska depeschen af den 5 Oktober 1863 innehåller danska Dagbladet en artikel af följande lydelse: Såsom man kunde vänta, har den af Folkethingets politiska utskott afgifna berättelse om åe med Sverge-Norge förda underhandlingar angående ett försvarsförbund väckt ej ringa uppseende på andra sidan sundet. Huru man än dömer om de förenade rikenas hållning under den med Fredrik VII:s död utbrytande kris, och huru böjd man än må vara att ursäkta deras tillbakadragenhet, så kan man dock icke neka, att deras åtgörande i sin helhet genom nu föreliggande data framställer sig i en egendomlig och ingalunda gynnsam dager. Det är oemotsägligt, att Danmark måste sakna det bistånd, som det hade goda skäl att vänta från brödrarikena, och att SvergeNorge stått såsom en passiv åskådare af händelser, hvilka dess regering under en följd af år förklarat omedelbart beröra hela nordens intressen. Enskilda yttranden, framkomna på tidigare stadier, vissa varma yttringar, uttryck för rikenas lefvande och oegennyttiga intresse i Danmarks bevarande, ha nu genom de så fullkomligt ändrade förhållandena fått en bitter gadd, för hvilken ingen stats regering, som är rädd om sin ära, kan vara känslolös. Det är derföre ganska förklarligt, att svenska regeringens officiella organ Postoch Inrikes Tidningar ansett nödvändigt att taga till orda i anledning af denna berättelse. Det svenska bladet ser sig icke i stånd att motsäga den, såsom stödjande sig på offieiella handlingar, men söker dock att utså något tvifvel om dess opartiskhet och historiska korrekthet. Det är nu ganska sant, att berättelsen är kommen från dansk sida, men det är icke riktigt, då det tillägges, att den utgått från rent dansk synpunkt?, så framt dermed skall förstås, att den är ett uttryck för ett parti. Berättelsen söker hålla sig så objektiv som möjligt, den uttalar ingenstädes hvarken tadel eller kritik, utan refererar blott fakta, och till och med då den berör grefve Manderströms yttranden på svenska riddarhuset, inskränker den sig blott till den anmärkning, att förhandlingarne om försvarsförbundet hafva på ett ödesdigert sätt ingripit i Danmarks angelägenheter, men till gagn för Danmark ha de säkert icke varit?. Det är ej heller ett fullt berättigadt yttrande, att de i handlingarne förekommande meddelanden grunda sig på underrättelser, erhållna ur tredje hand?. Detta kan gälla om de tre dokumenter (n:r 4, 5 och 6), hvaruti danska gesandterna i Wien, Petersburg och Paris berätta om depescher från grefve Manderström, hvilka icke blifvit offentliggjorda, och det intryck de gjort vid främmande hof. Men resten af samlingen består af direkta utlåtelser, om hvilka intet tvifvel kan uppstå. Geheimerådet Halls noter till grefve Hamilton, hans depescher till grefve W. Scheel-Plessen och dennes rapporter om samtal med konung Carl och den svensk-norska utrikesministern äro så autentiska och omedelbara uttalanden, som öfverhufvud kunna finnas ien sak af denna natur. Hufvuduppgiften för den officiella svenska organen har emellertid varit att fritaga svensk-norska kabinettet från hvarje andel i det steg, som danska regeringen tog genom att förelägga riksrådet utkastet till den nya gemensamma grundlagen för konungariket och Slesvig. I det politiska utskottets berättelse finnes icke något sådant påstående; det säges blott, att tron på försvarsförbundet var en medverkande orsak till att riksrådet antog novemberförfattningen och att grefve Manderströms försäkran af den 16 November knappast varit utan allt inflytande på denna författnings stadfästande?. Det är alltså icke berättelser, utan gissningar i danska och svenska tidningar, som Posttidningen söker att be möta genom att offentliggöra grefve Manderströms depesch af den 5 Oktober, som vi förut meddelat våra läsare. Vi tillstå, att vi blefvo öfverraskade vid genomläsningen af detta dokument, ty det förekommer oss stå i strid med den uppfattning, som eljest gjort sig gällande hos svensk-norska regeringen. Det är notoriskt, att kabinettet i Stockholm under åtskilliga år sålångt ifrån sökt afhålla danska regeringen från en markerad politik, att det tvärtom sökt drifva den att bestämdt bryta med helstatssystemet och gå fram i eiderdansk riktning. Vi behöfva i detta hänseende blott hänvisa till grefve Manderströms memoir af Maj 1861, der han i det hufvudsakligaste skizzerar den ordning, som sedan genomfördes. Patentet af den 30 Mars 1863 mötte derför icke heller något motståndeller invändning från svensk sida; det gillades tvärtom at Sverge-Norge såsom ett steg i den rätta riktningen, och hade man någon invändning att göra deremot, så bestod den deruti, att danska ministåören icke gått tillräckligt långt, att den icke haft nog energi att taga steget fullt ut?. Det var på basis af Marspatentet och den derigenom betecknade politik, som grefve Manderström skref sin förträffliga depesch af den 19 Juli, och som konung Carl tre dagar sednare på Skodsborgs slott öppnade de förhandlingar, som i det afgörande ögonblicket I skulle brista på ett beklagligt sätt. Men det nya grundlagsutkastet var blott Marspatentets nödvändiga supplement, medaljens dansk-slesvigska sida, och derom har man I säkerligen varit fullt medveten i Sverge. Det synes som grefve Manderström känt sig I något stucken öfver att danska regeringen, som hade förhandlat med Sverge-Norge om svaret till förbundsdagen af den 27 Aug., besluter sig för det vigtiga steget att föreI lägga riksrådet det nya grundlagsutkastet Jutan att derom inhemta sin blifvande bundsförvandts mening: Måhända hade det varit klokt att göra så, men till förklaring öfver underlåtandet deraf kan onekligen anföras I det icke ovigtiga moment, att medan patentet af den 30 Mars och svaret af den 27 l Augusti direkt angick stridsfrågan med förbundet, var grundlagsutkastet en inre an gelägenhet, som blott medelbarligen kunde ntäfva nåseat inflvtande nå den vttra etäll