sta, samt göra allt för att komma till ett slutligt afgörande, som uteslöt främmande inblandning i våra angelägenheter; den tillade, att ett Schleswig-Holstein under hvad form som helst, afirädt till Tyskland eller i personalunion med konungariket, är liktydigt med Slesvigs förlust och Danmarks undergång, samt att den regering, som dristade tillgripa en sådan utväg, skulle förspilla folkets tillit och bereda sig det sorgligaste namn i Danmarks historia. Denna adress erhöll på kort tid bortåt 4000 underskrifter, ehuru den, vid riksrådets omedelbart påföljande inkallande, af mången ansågs öfverflödig, och en deputation af inbjudarne anhöll om audiens för att framlemna den. De fingo ej sin önskan uppfylld, det är ännu icke bekant, om de fingo något svar, och efter längre tids väntan insände de adressen till kabinettssekreteraren. Mot H. M:ts ansvarige ministrar rikta vi förebråelsen för detta olika bemötande mot undersåter, hvilka hafva samma rätt, om de än hysa olika politiska åsigter. Det är . högsta grad skadligt för konungens ställning, för kronans makt och anseende, om ministeren söker skaffa den föreställning insteg, att konungen icke står öfver partierna i landet, utan sjelf tillhör något utaf lem och i sitt uppträdande såsom konung jedes af en ensidig åsigt. Men det blir allleles förderfligt, om den riktning, som såunda på ministrarnes råd gynnas, trampar nalionens bästa och heligaste känslor under ötterna och yttrar glädje öfver händelser, som mäste fylla hvarje danskt hjerta med len djupaste sorg. H. M:ts ministrar kunna cke vara varsamma nog i detta afseende, och om de vilja akta på tidens tecken, skola de se huru stor faran är. Om en förvirrad person såsom Rasmus Sörensen bevältar, att konungen låtit på främmande språk öfversätta hans nästan landsförrädiska indragande, hvaruti han uppmanar till våldsamt omstörtande af författningen, och ängtar efter, att från menige man i Dannark skall inkomma ett stort antal underskrifter derpå, så kan man slå bort det såsom en förryckt id och motsäga det. Men lå det förkunnas officielt och ofticiöst, att onungen med tillfredsställelse mottagit yttranden, som flertalet af folket i detta ögonblick ej kan höra utan sorg och skam, samt visat deras öfverbringare en uppmärksamret, som blir ännu mera framstående gerom motsatsen till det nyss visade missnöet med ett lojalt och patriotiskt uttalande, så blir saken allvarlig. De ministrar, som illrådt konungen detta sätt att gå tillväxa, vafva ett stort ansvar och hafva icke uppyllt sin pligt mot majestätet.