Aftonbladet – 7 september 1864, sida 2

att utan ett ögonblicks fruktan eller ånger sönderslita sin boja. Med allsin energi och van att befalla och herrska, fann den fordne fäktmästaren det vara honom omöjligt att få makt med den stolta romerska damen, som af ett ögonblicks nyck hade böjt sig ända i stoftet för att få följa honom. Han kunde hvarken skrämma henne till lydnad, eller krossa henne till förtviflan, ehuru han försökte mången vild hotelse eller hånade och smädade henne i hennes skam. Allt var förgäfves; och som han ej ville vika en enda tum under deras tvister, rådde endast föga frid i det tält som beboddes af den förlorade legionens tappra och stränga anförare. De faser, hvilka dylika föreningar, som deras, vanligen pläga förete, genomgingos med ännu större hastighet än vanligt, såsom man väl kunde vänta sig, då deras dårskap icke ens kunde ursäkta sig med en häftig ömsesidig kärlek. Valeria var den som Törst tröttnade; ty så vidt som f. d. gladiatorn var i stånd att älska någonting utom sitt yrke, älskade han henne, och detta kanske endast ännu mera förbittrade den brottsliga kalk, som redan dessförutan var tillräckligt obehaglig för dem båda. Trötthet följde, som vanligt, på mättnaden, för att efterträdas af retlighet, missnöje och leda; derpå följde hårda ord, vreda gester och öppna anfall från mannen, hvilka af qvinnan besvarades med små retsamma nålstygn, stumt trots oeh buttert förakt. Den omständigheten att Valeria älskade en annan, gjorde det äfven svårare för henne att bära sin lott, på samma gång som den gjorde henne reilig, ofördragsam och obenägen till all slags försoning. Svalget vidgades sålunda dag för dag; och den dag då Hippias återkom till sitt tält från det krigsråd inför hvilket Calchas hade blifvit kallad, lem