Aftonbladet – 5 september 1864, sida 2

tycktes vara förenlig med en simpel soldats ställning, och hans mantel var af rikt skarlakan och fästad vid skuldran med ett spänne af guld. Alla dessa detaljer observerade hon mekaniskt och utan att veta det, likasom hon märkte att han alltemellanåt lyfte sin hand till sina ögon, likt en som borttorkar en objuden tår. Men nu samlade hon hela sin uppmärksamhet och betraktade honom med nyfikna blickar, ty han sträckte sina armar mot Jerusalem med en ömkansfull, längtande blick och lät hufvudet trött nedsjunka mot armarne:som han stödde på lansen. Det syntes henne vara ett gynnsamt tillfälle och hon begagnade sig genast deraf; men vid första rörelse hon gjorde, väcktes skildtvaktens uppmärksamhet, och hon visste att hon var upptäckt, ty han ropade genast åt henne att stanna. Mariamne märkte emellertid att hans röst var osäker, och att den framsträckta lansen darrade i hans hand som ett asplöf. Hon ansåg det vara klokast att ej söka föra honom bakom ljuset, utan ick rakt fram till honom, bad honom om hans beskydd, och att han genast måtte följa henne till anförarens tält. Skildtvakten tycktes tvehågsen om hvad han borde göra, och visade endast föga af den militäriska snabbhet och beslutsamhet för hvilka den romerska hären var så utmärkt. Efter ett ögonblicks tvekan svarade han; och den mjuka, musikaliska tonen af hans röst sade genast Mariamne att det var en qvinna — och en qvinna, hvars svartsjukas instinkt hade känt igen henne innan hon talade. Du är den flicka jag såg på amfiteaternt, sade hon, i det hon lade en hvit, häftigt darrande hand på judinnans arm. Jag såg huru du betraktade honom den der dagen då han läg kullfallen på sanden under nätet. Jag känner allt för väl igen dig! Jag märkte huru du bleknade, då tribunen höjde sin arm för att stöta till. Du älskade honom då. Du älskar honom ännu. Neka inge — derWll. flicka, framt du inte