Aftonbladet – 5 september 1864, sida 2

hända krälade kring hennes fötter; på de okända skepnader, med hvilka hon i hvarje ögonblick kunde komma i beröring; på möjligheten att finna sig instängd på båda sidor och sålunda finna sig lefvande begrafven; och, värst af allt, på möjligheten af att någon vansinnig, lik den från hvilken hon nyligen hade lyckats att fly, kunde här ha tagit sin boning, och att hon i sådant fall ovilkorligen skulle blifva hans byie, utan någon möjlighet till räddning. Sådana farhågor gjorde vägen bra lång, och det var med en djup känsla af lättnad och tacksamhet som hon slutligen såg ljuset smyga sig in i det tryckande mörker, i hvilket hon hittills hade trefvat sig fram, och märkte att hon omsider hade uppnått andra ändan af gången. Några få skickligt ordnade risbuskar dolde sjelfva utgången. Dessa hade af Calchas blifvit återställda i samma skick som förut, och då Mariamne kastade en blick emellan dem, kunde hon se utan att bli sedd, medan hon öfverlade hvad hon nu först borde göra. Det var med en viss oro som hon märkte att en romersk skildtvakt var posterad på vid pass tjugo stegs afstånd, och hon kunde tydligt höra slamret af hans vepen hvarje gäng han rörde sig, samt klart urskilja fjärarne på den glänsande örn, som prydde hans hjelmkam. Det var omöjligt att lemna gömstället utan att bli bemärkt af honom. Månens klara sken upplyste hela nejden, och det var förgäfves som hon spanade efter något moln på himlen. Han tycktes ej heller vilja draga sin blick från den belägrade staden, och den unga flickan betraktade honom i ett slags drömlik förtrollning, medan hon grubblade på hvilket steg hon borde taga. Trots den svåra ställning hvaruti hon befann sig, kunde hon icke undgå att märka behaget i hans hållning och de sköna konturerna af hans lemmar, när han trött hvilade sig mot sin lans. Hans vapen och rust, ning förrådde äfven en större prakt än som