ned på bordet och gömde ansigtet i händerna. Bleka, slagna af fasa, med tysta steg och hufvudena vända från bordet, allägsnade sig männen, den ena efter den andra. Gyron, som redan var trött vid sin vakt, mötte dem i trappan och mottogs med nägra framhviskade örd från BSosas jemte ett frammumladt utrop af fasa och en ohygglig ed. De öfriga iakitogo en dyster tystnad, och Mariamne hörde derpå deras afmätta steg så småningom dö på afständ. Den unga flickan dröjde ej heller ett ögonblick sedan hon ötveriygat sig alt de verkligen hade aflägsnat sig. Icke ens hennes qvinliga medömkan med lidandet kunde ötvervinna hennes fasa öfver hvad hon sett. Hon tyckte sig vara nära att qväfvas under detta tak, der en sådan scen kunnat försiggå; och medan hon skyndade ned utför trappan var hon mer än någonsin besluten att uppsöka det romerska lägret och kalla fienden till hjelp. Det var klart och tydligt äfven för henne, så flicka hon än var, att det numera icke fanns något hopp för Jerusalem inom murarne. Medan hennes faders parti och Johannes anhang tillintetgjorde hvarandras ansträngningar för det allmänna bästa — medan huvgerns qval sällade sig till de hemska våldsbregder, rån och mord, som utmärka ett inbördes krig — tycktes det som om underkastelsen under äfven den srymmeste fiende skulle vara en välkommen tillflykt, som om den hårdaste eröfrares välde i jemiörelse dermed skulle vara mild och barmhertig. Hon erinr-de sig äfven mycket som Calchas hade förklarat för henne i de heliga skrifter de tillsammans hade studeråt; hon hade icke förgätit profeternas mystiske ho