sin långa knif i den rykande maten. Mariemne, der hon stod bakoin dörren, såg honom rycka till, rysa och blekua. De andra stodo, slagna med fasa, och stirrade med vidt uppspärrade ögon på bordet. En af dem, deu vildaste öch starkaste af hela bandet, torkade sin panna och satte sig, sjuk och flämtande, ned på goltvet. Qvinnan skrattade högt och hennes skratt var förlärligt att höra. Jag gjorde tet!? ropade hon med hög, triumierande röst. ätlan vor mitt eget barn, min feta, vackra gosse. Om jag hade haft hundra söner, skulle jag ha slagtat dem alla — alla, säger jog er, och satt fram dem åt er, att ni måtte äla och smörja er och på mätta och glada från den ensamma qvinnans hus. Jag slagtade honom vid solnedgången, mina vänner, då sabbaten var förbi, och stekte honom med mina egna händer, ty vi voro ensamma i huset, jag och min. gösse. Huru — vill ni inte smaka på? Äro ni så läckra, ni krvigsmän, att ni inte kunna äta den föda som uppehåller lifvet på en svag, stackars qvinna, sådan som jag? Det är god mat, heisosam mat, ska jag säga er, och ni äro hjertligt välkomna: Ät er mätta, mina vänner, och spara inte på anvättningen. Vi ska bara laga så att vi ha en bit qvar åt barnet — barnet!? upprepade hon, likasom i en dröm. Han måste vara bra hungrig nu; det är redan öfver mattimmen, mina vänner, och han her ännu inte fätt sin qvällsvard!? Derpå betraktade hon åter anräitningen med en vild, slö blick, vaggunde fram och tillbaka och mumlande sällsamma, obegripliga ord, i det bon allt emellanät kastade en sidoblick på sina gäster. Derpå utbrust hon i ett ohyggligt skratt, lade hufvudet