Det var väl för henne att trappan var så mörk, och att hennes svarta drägt icke bildade någon färgkontrast mot den vägg mot hvilken hon nu drog sig uudan. Dörren till den öfre kammaren öppnades utåt, och hon gömde sig nu bakom den, i hopp att kunna komma undan, då hennes förtöljare allesammans hade gått in. Till sin Törskräckelse fonn hon emellertid att de, med mera militärisk försigtighet än man kunnat vänta, hade lemnat en utkik der nere för att betrygga dem mot öfverraskning. Mariamne hörde den motvillige skyldtvakten brumma och svära dernere, under det han vandrade fram och tillbaka i förstugan. Genom springan på den öppna dörren var det-öfre rummet fullt synligt, upplyst som det var af det matta skenet från en lampa, som stod på bordet och kastade sina strålar på den spöklika bankett, som der var an ordnad. Sjuk, svag och darrande af förskräckelse öfver hvad hon såg, kunde Mariamne likväl icke vända sina ögon från den ohyggliga scenen. En lång, mager, bister qvinna sait hopkrumpen vid bordet, med båda händerna förande någonting till sin munn, och kastande tIskna sidoblickar på sina objudna gäster, likt ett vildt djur, som störes vid sin måltid. Hennes gråa hårtestar hängde och slängde öfver pannan; smuts, elände och hunger stodo att läsa på hvarje fläck af hennes klädnad och hela person. De långa, magra armarne och händerna, med deras utstående knotor och köttlösa tingrar, Jliknande ett skeletts, det insjunkna ansigtet, den smutsgula hyn, genom hvilken kindknotorna tycktes vilja tränga sig ut, den ramstående käken der den skrumpna halsen antydde endast allt för tydligt de qval