Aftonbladet – 2 september 1864, sida 3

sjelfva verket menar, är det ledsamt att se honom förifra sig så, som han gör, då han finner någon af sina idter eller förslag motsagda. Ty annorlunda än såsom ett förifrande kunna vi icke betrakta det, då han genom sitt yttrande: ?vi, som nitälska för skjutöfningens allmänna införande och skjutfärdighetens utveckling?, tydligt nog ger tillkänna, att han förnekar tillvaron af en sådan nitälskan hos hvar och en, som tror, att de af hr B—n föreslagna utmärkelsetecknen skulle snarare skada än gagna folkbeväpningssaken i allmänhet. Vi ha intet uppdrag att tala å Stockholms skarpskytteförenings vägnar, men vi fråga likväl, med hvad rätt man kastar denna förenipg en sådan beskyllning, i ansigtet. Oaktadt den allmänna obenägenhet, som inom föreninge förefinnes mot några utmärkelsetecken fö skjutfärdighet, är det ett faktum, att skjutöfningarne allt flitigare och flitigare bivistas, såsom bevis hvarpå kan anföras, att under loppet af detta år redan blifvit af föreningens medlemmar förbrukade omkring fyratiotusen skarpa skott. Vi känna icke hurudant förhållandet är inom andra föreningar, specielt dem som redan beslutit sig för och anlagt ett utmärkelsetecken för skjutfärdighet, men vi föreställa oss, att Stockholmsföreningen i förevarande hänseende icke står tillbaka för flertalet af öfriga föreningar, måhända icke för någon, oaktadt man hittills blott inom en stadsdel lyckats åstadkomma en välbelägen och god skjutbana, hvilket väsendtligen försvårar öfningarnes bivistande för dem, som bo i andra stadsdelar. Hr B—n tyckes föreställa sig — för att nu återkomma till hans argumentation — att i fråga om förvärfvandet af skjutfärdighet ingen annan drifljeder kan göra sig gällande än begäret att vinna yltre utmärkelse. Vi beklagay att han tänker så lågt om menniskor i allmänhet och om sina landsmän isynnerhet, att han räknar för intet det inflytande som i detta afseende kan, inom korporationer, sådana som skarpskytteföreningarne, utöfvas af fosterlandskänslan, af pligtkänslan, af den eggelse, som ligger i sjelfva förvärfvandet af en färdighet, af deltagandet i en manlig idrott. Särskildt beklaga vi, att han så litet känner sina landsmäns karakter och lynne, att han kan framkomma med antydningar, att svensken är i sjelfva verket obenägen för skjutöfningar, och att man, för att: få honom att i dem deltaga, behöfver kittla hans fåfänga. Om hr B—n hade lefvat något litet bland folket och kunde döma på grund af erfarenbet, icke på grund endast af det system han behagar göra upp för sig vid sitt skrifbord, skulle han veta, att hos svenska ynglingar i allmänhet, och isynnerhet bland allmogen, är tvärtom begäret att förskaffa sig och hegäret att begagna skjutvapen rent af en assion, och den är minst lika allmän som ecäret att deltaga i exercisöfningar. Vi skulle anse utsigterna för den frivilliga folk beväpningens sak vara ganska mörka, ifall vi icke vore öfvertygade om, i fall vi icke visste, alt jagt och skjutning betraktas af den svenska ungdomen såsom ett nöje, och att begäret att dervid utmärka sig utöfvar å den svenska ynglingen en stark eggelse. Men anskaflandet af skjutvapen, af ammunition och af lämpliga målskjutningsplatser är ett dyrt nöje. Se der orsaken hvarföre skjutöfningar icke äro så allmänna, som önskligt vore. Det är också först nu som man börjat införa en organisation, genom hvilken svårigheterna kunva undanrödjas och, framför allt, tillfälle till täflan yppas. Må man bereda tillgång till vapen — och staten har, såsom vi veta, i det afseendet gifvit ett kraftigt handtag, — må man öfverallt bereda så beqväm tillgång som möjligt på målskjutningsbanor, må man söka att för de mindre bemedlade bereda billig : tillgång till ammunition, och det skall ickel. dröja länge förr än skjutöfningar äfven här i landet verkligen blifva en nationalför-. lustelse?. Grundvilkoret derför, lusten hos befolkningen, finnes redan. Den behöfver således icke, och den kunde säkerligen icke . heller på artificiel väg skapas hvarken genom trensar eller genom korslagda gevär : på rockärmarne eller på mössan. Vi bestrida visserligen icke, att personer finnas, för hvilka sådant kan halva nå-l gon lockelse. Så vidt vi uppfattade Stock: holmsbefälets åsigter i ämnet, påstods från : dess sida icke heller något sådant, men man l: tog i betraktande de olägenheter, som man J:! var förvissad om att förslaget skulle medföra för skarpskytterörelsen i allmänhet, och det var efter öfvervägande af möjliga fördelar och möjjen olägenheter, som man fann sig föranlåten afstyrka detsamma. Och. detta afstyrkande innefattar väl icke något annat, än uttryckandet af den önskan, att icke några allmänna föreskrifter må i äml: net meddelas och derigenom uppstå ett slags . tvång att införa de ifrågavarande utmärkelsetecknen iälfven inom föreningar, som l! anse dem skola blifva för sig skadliga. Man har ju sett en del föreningar besluta , sig för ett utmärkelsetecken utan något all-. mänt påbud derom, och vi se ej något som j hindrar dem, som det önska, att fortfarande göra det och att i detta fall följa tycke och smak; liksom i fråga om valet af distinktionstecken för betälet, i hvilken angelägenhet regeringen, efter hvad vi tro oss veta, vid något tillfälle förklarat sig ickel. böra eller behöfva ingripa. , Att för öfrigt de af P. T. med epitetet e, k.? betecknade shäl, hvilka vid Stockholmsbefälets sammankomst androgos, icke sakna sin betydelse, visar sig tydligt nogl deraf, att hr B—n gjort sig stort besvär att uppfinna utvägar, genom hvilka de påpe-: kade olägenheterna skulle undanrödjas. Det skulle vara lätt att visa, om vi icke redan varit vidlyftiga nog, att åtskilliga al dessa skulle leda tul ingenting mindre än önskvärda resultat; men vi nöja oss nu med att påpeka endast den omständigheten, att om det stadgades att för utmärkelsetecknets erhållande man skulle visa sig vare nitisk äfven i andra öfningar än skjutning, det lätt inträffade att man stötte ifrån sig de utmärkta skyttar, eom ej ha tid eller lust att flitigt deltaga I exercisen, och sådant lärer väl ingalunda kunna anses vare önskvärdt, minst från vår ärade motståndares sida. Bland andra mycket klena argumenter,