Aftonbladet – 2 september 1864, sida 2

gade hoppas, och nående porten några alnar före den vansinnige, vann hon något litet på honom i det hon ilade igenom den, och kom med vacklande ben och halfqväfd andedrägt ut på gatan. Hon hörde ännu en gång hans tjut, då han fick sigte på henne, men tvenne menniskogestalter framför henne återväckte hennes mod, och hon ilade fram för att anropa dem om beskydd mot fienden; men fruktan hade dock icke så helt och hållet öfverväldigat henne, att den kunde förmå henne att utsätta sig för en påtaglig kroppslig fara, äfven ehuru det fällde att komma undan en vansinnigs förföljelse. I det hon närmade sig dem och endast var på vid pass en armlängds afstånd, märkte hon nemligen att den ena af dem var anfrätt af spetälskans ohyggliga förbannelse. Månen sken ljus och klar på den hvita, glittrande ytan af hans såriga, ruttnande kött. På hans panna, på hans hals, i tofvorna at hans affallande hår och skägg, på hans nakna armar och bröst, ja, i sjelfva den klädnad, hvarmed han hade omgjordat sina länder, hade dessa kräftsår bitit sig in, och gräfde omkring sig, frossande och förtärande allt i sin väg. Det hade varit döden att komma i beröring ens med hans drägt — ja, ännu värre än döden, ty det skulle ha medlört utestängandet från vidröringen af hvarje mensklig hand och biståndet af hvarje mensklig konst. Krälande der på de nakna gatstenarne kämpade emellertid den spetälske om ett ben med en stark och vig yngling, som nära nog hade öfvermannat honom, och hvilken hungern hade drifvit att hellre underkasta sig vissheten af ett förfärligt och vämjeligt öde, än att längre uthärda dess rasande qval. Det fanns knappast en rutten köttslamsa på det omtvistade bytet, men det oaktadt röck han det dock från den spetälske, som han nu hade öfvermannat, och gnagde derpå med en hunds glupska, morrande ifver. Samlande gin klädnad omkring sig för