Aftonbladet – 2 september 1864, sida 2

slagtades och stektes strax som någon gäst händelsevis anlände med sitt följe. eDet är Guds dom!4 tänkte der, unga fickan, i det hon betraktade sitt folks lidande från sin unga tros Synpunkt. Det måste så vara; vi måstö renas genom lidanden, och sålunda undgå den slutliga domen. Hvem är väl jag, alt jag inte skulle taga min andel uti de öfrigas sorger och qval! I en ren och helig sjelfuppoffringens anda vände hon sig derpå sorgset bort, beslutande att hellre komma till det fiendtliga lägret svag och fastande än att från sin skuldra afkasta det ringaste af den börda som bars af hennes olyckliga nästa; och det dröjde ke heller länge förrän hon tackade Gud för att hon icke ens i tankarne hade njutit af den föda som der uppe tillagades. Då hon åter tänkte hegilva sig ut på gatan, fann hon till sin förskräckelse att den beväpnade skaran hade stannat alldeles framför porten. Hon var derföre tvungen att draga sig längre in tillbaka och under bätvan vänta på hvad komma skulle. De be: väpnade männen hade af matlukten lockats att stanna utanför huset. Vandrande fram och tillbaka i den af förbannelsen drabbade staden, hyste sådana hungriga och förtviflade män ingen betänklighet vid att med Id taga allt hvad de behöfde. På guld och silfver och fina kläder satte de nu endast ett ringa värde — åfven vin kunde de få i tillräcklig myckenhet för att berusa sig ; men mat! mat! var det hvarefter deras sinnen lidelsefulit ropade. Utom sitt eget parti, hade Johannes af Giscala nu äfven besoldat elt antal sicarier — ett band af legda mörlare, som under de sista oroliga tiderna hade slagit sig på mordet såsom ett yrke — samt hade äfven lockat till sig sådana f zeloterna, som voro trötta vid aleazars stränga, nitiska patriotism, finnande den at pelägringen alstrade anarkien vida mera i in smak än derag anförares disciplinerade vemödanden att motetå fienden. Flate tar