Aftonbladet – 2 september 1864, sida 2

att undvika möjligheten af ett olycksbringande vidrörande, skyndade Mariamne förbi det ohyggliga paret, midt under sin egen öfverhängande fara och förskräckelse, kännande sitt hjerta blöda för detta slående vittnesbörd om de lidanden som hennes landsmän måste uthärda. Den vansinnige hade emellertid låtit sin uppmärksamhet för ett ögonblick distraheras af de båda stridande gestalterna: och Mariamne ilade hastigt in i ett trångt porthvalf, hukade sig tillsammans i dess mörkaste vrå och lyssnade med känslor af lättnad och tacksamhet till ljudet af hennes förföljares steg, då han, skyndande förbi hennes oförmodade gömsle, i sin fruktlösa jagt stormade fram nedåt gatan. KAPITLET XII. Jämmer. Flämtande likt en jagad hind, men likväl trogen det ädla blod som flöt i hennes ådror, återvann Mariamne sitt mod tiil och med före sin styrka. Den omedelbara faran var icke väl förbi förr än hon bortkastade alla tankar på personlig säkerhet och endast tänkte på huru hon skulle kunna befria den man hon älskade. Väl förtrogen med den gata, till hvilken hon hade tagit sin tillflykt — ty judarne tilläio sina qvinnor vida större frihet än deras österländska grannar -— tänkte hon på att taga en omväg, i händelse hon möjligen vore förföljd, och sedan återvända till sin faders hus på den väg hon hade kommit. Det var framförallt vigtigt att Eleazar ej finge veta om sin dotters frånvaro; och hon räknade icke uta. skäl på att de ansträngningar han nyligen hade utstått skulle håll honom försänkt åtminstone i ett par timmars ostörd sömn. Tjenarne voro äfven uttröttade af vaka och hunger, och skulle derför troligen icke vakna förr än på morgonen. Hon borde således kunna ha tillräcklig tid på sig att utföra sin plan. Hon insåg att det var henne omöjligt att