Aftonbladet – 1 september 1864, sida 3

nog äfven kommit så långt. att man slutlige hade bestämt, att öfverste Miller med sin arde ning den 29 skulle afgå till Als — tyvärr för sen I Det hvilade, så förekom det talaren, ett oerhört lansvar på öfverkommandot, som icke antinge hade tillstyrkt uppgitvandet af Als. eller ock fö sett den på Als kommenderande generalen me den förstärkning han fordrade. Talarens nästa fråga gällde anordnandet kustbevakningen. Denna var redan besvarad berättelsen, af hvilken det framgick, att man f reträdesvis hade väntat anfallet på den sydlig: smalare delen af sundet, hvarför man hade len nat den norra delen jemförelsevis blottad, mi hända litande på marinen. Det förekom talare förunderligt, att man hade kunnat hysa tvifvt om att anfallet skulle ske der, hvarest skugga från de stora skogarne dolde förberedelserna Från Kjervig norrut fanns blott ett regemente och då detta icke hade order att vaka, så sc det, med undantag af 200 man, som stodo omt delbart vid kusten. Ett kompani af 4:de rege mentet på Arnkielsöre skulle hafva blifvit tage i sina baracker, om ej dess löjtnant. Jantzen, a egen drift gått på vakt hela natten och kalla sitt folk ut, då han märkte öfvergången. Preus sarne gingo emellertid icke blott 1 land vid sur det, utan två afdelningar gingo inom Arnkiels öre (hör!) — på ett afstånd af 2400 alnar — oc angrepo vårt folk i ryggen. Det var en djer öfvergång, men den kunde göras. emedan HBol Krake icke var der, hvarest eskaderchefen upp gifvit att den var. Vårt artilleri på land kom det hela icke att skjuta mycket Hvarför? Ma hade sagt talaren, att det var derför att manska pet sof. hvilket ej var så underligt, emedan ick på hela sträckan gifvits order att vaka. Hvar talarens fjerde fråga angick. ansåg han det son konstateradt, att man varit fullständigt underrät tad om att ett anfall förestod, och vårt folk had äfven natten till den 29 hört preussarne arbet: och släpa båtar i skogen. Talarens nästa fråg: gällde, om ministeren trodde att generalen pi Als och hans underordnade hade gjort allt til öns försvar. Det förekom honom, att der had saknats den rätta talangen. Till och med de mycket berömda återtåget hade enligt talaren: åsigt lidit af väsentliga brister. Man hade ick varit ense om de vägar. som skulle följas, och isynnerhet hade många varit beordrade till Hörup hav, men bade deritrån nödgats gå vidare til Kegenzes, emedan inga skepp funnos vid Hörup hav, för att upptaga dem. bet hade äfven, så förekom det talaren. varit lämpligt, om Schrei berg batteri och halfbatteriet Lunn hade blifvi uppställda vid Hörup Kirke, för att beskjuta vä gen till Hörup. Det förekom talaren orimligt att kalla det ett lyckhgt återtåg, vid hvilket för lorades en tredjedel at den på ön varande styrkan. Marinministern meddelade att de örlogsmän, som skulle försvara Als, voro Rolf Krake, som var stationerad vid Arnkielsöre, ångkanonbåten Villemoes, ångfartyget Hertha samt en division kanonslupar i Alsfjord, hvilka skulle förhindra en öfvergång öfver den bredare delen af Alsfjor den, och slutligen åtskilliga fartyg söderut, för att förhindra en öfvergång från Wemmingbund, och anfall i södra delen af sundet. Båtar pa trullerade i sundet, och dessutom funnos utkiksPon signalraketer och vårdkasar till varning. Rolf Krake var stationerad så nära Arnkiclsöre som det kunde ligga utan att bli beskjutet, nemligen vid Halvmaanen. Andra fartyg hade haft sin plats alldeles bakom Arnkielsöre, men hade måst rycka fram, emedan fienden, så snart han upptäckt att de lågo der, sköt granater på dem dag och natt öfver udden. Rolf Krakes patrullslup hade kl. 1042 gått från fartyget, hade kommit till sin station kl. 11 och hade icke hört något före kl. 12, då gevärsskott hördes från Sundevedssidan, hvilka af befälbalvaren antogs vara beskjutning al en annan patrullbåt. Då emellertid ingenting mera förmärktes, gick båten tillbaka, och kort efter dess återkomst började skjutningen. Fartyget lättade strax, och hvad vakthållningen angick, så fanns det alltid 60—70 man på däck, så att de genast kunde sätta fartyget i verksarshet. (A. Hage: var ångan uppe?) Jag vet icke närmare. (ÅAHage: full?) Ja, full. Att fartyget, efter att ha kommit ut i Alssundet hade skjutit på fienden och väl också förstört åtskilliga båtar var bekant, och han hade redan yttrat, att enligt de bästa nautiska auktoriteters, de lokala lotsarnes, mening kunde fartyget icke gå genom sundet. Man kunde icke beskylla Rolf Krake för att icke ha velat slåss; det hade tvärtom varit i mycket svår eld vid åtskilliga tillfällen, och detta utan att något kommandotorn funnits. Man kunde icke göra chefen och batteriets officerare någon beskyllning för brist på personligt mod, men det berodde på tycke, om man skulle lägga större eller mindre vigt på om fartyget gick förloradt. Ett anfall var nan naturligtvis alltid beredd på, men att antallet just skulle ske den natten, var man icke underrättad om. Eskaderchefen erkände den idagalagda verksamheten, och han (ministern). rodde icke, att någonting kunde läggas eskaderchefen !och hans underlydande till last rörande försvaret af Als. Krigsministern hänvisade till berättelsen rörande den på Als varande truppstyrkan. Geneal Steinmann hade flera gånger begärt förstärkning, först en större, sedermera blott ett godt regemente på 1560 man. Den kommenderande seneralen hade dock icke ansett sig kunna undra trupper på Fyen, emedan han hade skäl att nta anfall der, och det fanns derföre på Als enlast 10,000 man, hvilka enligt general Steinmanns nening — som krigsministern biträdde — var illräckligt. Att öfverste de Möller skulle ha vait utsedd att gå till Als, var honom obekant. Af den på Als varande styrkan hade ett regenente måst förläggas på den nordligare delen uf ön, emedan man icke vågade lita på, att mainen ensam der kunde förhindra en ötvergång. Längs utåt Alssundet lågo 5000 man, och vid ödra delen af sundet låg en brigad i reserv. Sördelningen af de 5000 man hade skett etter ådgörimg icke blott med staben, utan äfven med le äldre officerarne på Ön; om den i det gifna allet visade sig riktig, berodde på hasard, T triget var icke ett schackspel utan ett hasardspel. 3eneralen kunde icke vara ansvarig för, om en kildtvakt sof på sin post, och han kunde icke eller förhindra, att några båtar kommo öfver vå så kort afstånd. Man väntade naturligtvis infall i dessa dagar, och trupperna stodo i gevär om natten, hvilket fanns närmare omtaladt ibeättelsen. Frågan, hnruvida efter hans mening veneralen och hans underlydande hade gjort allt ill Als försvar, förekom honom oberättigad; i alla händelser var han oberättigad att besvara len. Krigsministern var ingen dömande mynlighet; fann han anledning att vilja ha en sak indersökt, måste han låta tillsätta krigsrätt, men värtill fann han ingen anledning. Elter hans omdöme hade general Steinmann visat sig vara n lugn, behjertad och omsorgsfull anförare, och om han också kunde vara af olika tanke med ronom om detaljer, var detta något som kunde ga rum vid alla dispositioner. General Steinnann hade icke, så vidt han visste, begärt sitt usked; det skulle,ha varit mycket illa, om han rade gjort det. Atertåget hade icke vunnit hr 1. Hages bifall, det gjorde talaren ondt; men det ade vunnit militärernas bifall och dermed måste let låta sig nöja. Alla dispositioner voro vidagna, och om en atdelning ändock blef afskuen vid Höruphav, var det derföre att fienden kom oss i förväg. Oflicerare och underofficerare rade gjort sin pligt, men det var ett sorgligt ektum, att det blef en mängd fångar. Han de nu besvarat interpellationen; om man ville lla flera frågor till honom, utbad-han sig, att nan skulle sitva honom tid att öfverväea och