Aftonbladet – 1 september 1864, sida 2

månskenet eller framträdde i den skiftande skuggan, fantastiska, dystra och otydliga. Ofantliga byggnader, upplifvade af rader med marmorpelare, som uppburo deras unga portiker, antydde hvar nationens furstar och ädlingar hade sina bostäder; medan den mörka, jemna linien af den sista skyddande muren, som omgaf det hela, framträdde i halfdunkel, afbruten af på bestämda mellanrum placerade små torn, och redan påbyggd vid den olycksbringande breschen midt emot Antoniatornet, från hvärs spets lyste en glimmande eldpunkt, en fyr, antänd för något fiendtligt ändamål. Högt öfver alltsammans, likt en ofantlig kämpe, bevakande sina skyddslingar, i glänsande rustning och snöhvit mantel, reste sig templet med siv marmordöm och sitt guldbeklädda tak. Det var kämpens sista vakt — det ver den sköna, heliga stadens sista sömn. Aldrig mera skulle han ligga i månskenet, skön, tjusande utan vank ellerlyte. Dömd var han, likasom templet, på hvilket han förtröstade, att blifva totalt förstörd och utplånad från jorden; den plog var redan förspänd, som skulle plöja sina fåror djupt i hans sköna anlete; och de väldiga stenblocken, så prydligt huggna och utsirade under maktens och stolthetens dagar, skälfde redan vid den skakning som skulle nedstörta dem i en så ytterlig undergång, att icke en enda skulle blifva liggande ofvanpå en annans spillror! ånens strålar gjöto sig lugna och ljufliga ned på den dömda staden, liksom deskeno å Oljebergets dvärjlika lundar, på den afägsna toppen af Moabs kullar och långt bortom dessa på de öde slätter som sträcka sig längs Döda hafvets vatten. De lyste lugna och ljufliga, som om allt varit försänkt i frid och trygghet, i välstånd och hvila; och dock var hämnarens arm redan lyftad för att slå till, örnens vinge glättad och hans näbb hvässad; och Mariamne, stående på terrassen vid hennes fadere dörr, kunde räkna de romerska vakteldarne, redan flammande i hiertat af den nedre sta