Aftonbladet – 31 augusti 1864, sida 2

Hela denna dystra sabbatsmorgon sat zeloten i sitt ödsliga hem, fruktande — ja han som icke tycktes frukta någonting, lö hvilken tusendes vilda stridsrop på vallarn endast var en hjertstyrkande och lifvand musik, fruktade blicken från en flickas mörk: öga och tonen i hennes milda röst; oci denna flicka var hans egen dotter. Det va numera ej något dagligt offer i templet och hans tro förbjöd honom att sysselsätt: sig med några försvarsåtgärder, som kunde innebära arbete på den heliga dagen. Har fick ej arbeta med jernstör och Dbräckjeri vid breschen. Allt hvad som kunde göra å en så kort tid hade den förevående da gen blifvit gjordt under hans ledning. Har måste nu sitta syeslolösi sin ståtliga boning mörkt grubblande ötver sin broders öde elle: rastlös: och oroligt vandra fram och tiilbake på marmorgolfvet med knutna händer, gniss lande tänder och en vild förtvillan rasande i hjertat. Likväl tvekade han icke ett ögon blick uti sitt fanatiska beslur. Om allt hade kunnat göras om igen, skulle han ovilkor ligen handlat på summa sätt. Ett minne fanns det, som han ej kunde skaka ifrån sig — ett duskelt, sorgligt minne som iblund tycktes lugna och ib and rett honom. Bilden af Mariamne stod oupphör ligt framför honom, icke sådan hon nu var, i sin qvinnoålders fulla blomma, utan såson en liten söt, hjelplös flicka, springande fram mot honom med utsträckta armar och de runda kinderna våta af tårar, böntallande hor honom för den dyrbara gunstling, som hade följt med den öfriga flocken till en ar ju lurnes stora offeriester — den killing, som var hans barna lekkarmrat, och som han, om han i tid fått veta det, skulle velat åter lösa med en hel hej mb af får och oxar förr fn den skalle förlorsd. Bernet