Aftonbladet – 31 augusti 1864, sida 2

— Under öfverskrift: Eger staten rätt att belägga med dödsstraff? yttrar Westmaulands Läns Tidning: Med vämjelse inregistrera vi åter tvenne nyss skedda afrättningar — Åbergs och Tolfs. Det synes oss vara hög tid att den svenska pressen i denna fråga enhälligt uppträder och uttalar sig mot den svenska staten, som, så all säga, leguliserur mordet, genom alt sjelf begå det. Mord är mord, hvilken som än begår det, en enskild eller kollektiv personlighet, individen eller staten. Straffet måste följa på illgerningen; men i sjelfva straflet mäste ligga ett korrektiv, ett försök att förbättra och förädla illgerningsmannen, med ett ord, att lägga humaniiet i sjelfva straffet. Men med ett mord har ingen, icke ens samhället, rättighet att våldsamt ingripa i den Eviges rådslut och dolda plan med en menniskoande. Det ligger ett fruktansvärdt ansvar i försöket att vilja spela Försyn och genom ett enda hugg med bödelsyxan med ens afklippa träden af en menniskas lif och sålunda falla Gud i embetet, som torde egt medel öfriga för äfven dessa vilsna andars frälsning och för det lif, som ligger bortom den förlåt, hvilken först remnar i döden. Det moderna samhällets lagstiftning måste komma ihåg att Gamla Testa mentets kriminalprocess föll på Kristi kors, och att derilrån icke mera fruktans, utan kärlekens och försoningens ande gick ut ötver veriden, och denna ande bjuder att söka upp de förvillade fåren och bära dem åter i en faders famn. Man må icke försöka att slå oss i halsen med den så kallade dödsberedelsen, som samhället skänker den lifdömde; ty mer än en gång har man både hört och sett, huru pass grundlig den varit. En själ, som kanske uuder en lång kedja af år sölat sig i alla möjliga laster och derigenom blifvit mer och mer bortkommen, omvändes icke på några allernådigst tillmätta dagar. Vi, för vår del, tro föga på den der färska omvändelsen, fom slutar med psalmen och bönen på schavotten — allt detta har ofta förefallit oss som det mest vidriga, skriande hån mot Gud. Hufvudet har fallit, presten har tvagit sina händer gom en annan Pilatus, och gått bort, hen, likasom lättsinnet och nyfikenheten, från det slutade skådespelet ull andra nya skådespel. Itt mord är begånget, ett hufvud fallet, men — — den odödlige anden? Vår syn kan icke följa honom och hvad honom ytterligare vederfares. Har samhället, eom fällt dödsdomen och begått mordet, verkligen mod och nog lugnt och godt samvete att äfven likgiltigt gå bort och två sina händer? Vi fråga blott.