Aftonbladet – 31 augusti 1864, sida 1

angår de förhandlingar. som under sednare hälften af 1863 fördes med Sverge-Norge om afslutande af ett försvarsförvund vill skydd tor Daumark mot Tysklands angrepp på Slesvig. Beiänkandet, som är åtföljt af åts illiga såsom manuskript för riksrådet tryckts uktsiycken, lyder såluuda : Utskottet har redan till thinget öfverlemnat en berättelse, som belyser de med Preussen förda underhandlingarne före konung Fredrik VII:s död. Det lemnar härmed en avnan berättelse angående de med Sverge förda underhandlingarne, i ändamål att försäkra Danmark om trämmande hjelp, i händelse någon lösning ej kunde uppuäs på de vilkor, man trodde sig få emottuga. Dessa handlingar beröra tiden trån den 8 Augusti till den 10 December 1863 och kunna fördelas i två afdeluingar, mellan hvilka kung Fredriks död bildar gränsen. Första atdelningen omfattar ätta haudlingar, alla utgångna tirån danska konseljpresidenten eller danska gesandter vid trammaude bor. Den första af dessa handlingar är en not från hr Hall till Svensk-Norska ministern i Köpenhamn, grefve Hamilton, dat. den 8 Aug. 1863. Den inför oss midt i de förhandlingar, som redan tidigare måste hafva begynt emellan svensk-norska och danska regeringarne, och hvilkas föremål är atslutandet al en traktat, som tilltörsäkrade Danmark understöd frän de förenade rikena mot ett fiendtligt antull från Tyskland. Före denna not måste finnas flera förhandlingar och aftal. Dels häntydes der nemligen rent ut på sådana, såväl sedan konung Carl XV:s besök hos Fredrik VII, kort töre notens datum, som derefter mellan danska ministern och svensk-norska gesandten, till hvilken noten är ställd, dels synes det af den punkt, der vi fiuna dessa förhandlingar, ty de befinnag nära sin afslutning. Förbundsbeslutet at den 9 Juli 1863 ställde euträgna fordringar på danska regeringen. Denna måste då futta ett beslut, som eliter stridens hela utveckling med rimlighet kunde antagas skola iå en vigtig betydelse, och den kunde icke dölja för sig sjelf, att ett atslag på förbundets fordringar kuude bringa striden från noternes omräce till slagfältet. Det synes nu att danska regeringen, innan den omsider beslöt sig till att gilva ett bestämdt atslag på Tysklands tordriogar, velat försäkra sig utt intet missförstånd egde rum mellan den och svensknorska regeringen. Den yttrar derlöre, med hänsyn ull föregående förhandlingar, sin visshet om Svenska regeringens fasta öfvertygelse, att förbundets fordringar mäste besvaras med ett bestämdt afslag, påpekar de faror som deraf kunna uppstå, och tillägger, att man, då kabinettet 1 Stockholm gör lut från den riktiga uppfatning, att DanI marks och de skandivaviska konungarikenas intressen äro nära förenade, är förvissad derom, att rätta ögoublicket är kommet, då det solidariska förhållandet måste träda bestämdt i dagen i form af en traktat till säkerhet för det fiendtliga infall, som hoter från Tyskland. En sådan traktat skall vara al största vigt för fredens bevarande, så vidt den atslutes ungefär samtidigt med ötverlemnandet af Daumarks vägrande svar i Frankfurt, då den i tid skall visa Tyskland, med hvilka motståndare det får utt göra. Noten slutar derför med uttryckande at den förhoppning, att nödiga fullmakter och instruktioner så fort som möjligt måtte blifva svenska gesandten tillställde. Såsom bilaga åtföljdes noten sf ett utkast till danska regeringens svar till förbundet, hvarigenom den önskade skaffa sig säkerhet, att ej blott med afseende å det väsentliga, utan äfven i fråga om formen, rådde fullkomlig öfverensstämmelse med svenska regeringen. Detta utkast är, på några efter svenska utrikesminisierns förslag gjorda ändringar när, hkalydande med det uil förbundet afgifna svar, dateradt den 27 Aug. 1863. Omkring 14 dagar sednare (den 23 Aug.) tillställde danska regeringen grefve Hamuton ett utkast till en allanstraktat. Euligt detta skulle H. M. konungen af Sverge och Norge lemna konungen at Danmark sit bistånd vid lörsvaret af de delar utaf donsha monarkien, som icke tillhöra tyska förbundet, mot hvarje angrepp, som kunde hlilva en följd af striden med förbundet. Hjelpen skulle blott reklameras, så fort fara uppstod för ett angrepp på nämnde länder, och såsom en sådan jara skulle ockupationen af de till tyska förbundet hörande hertigdömena betrakts. Den bestämdes tills vidare till 20,000 mau af alla vapenslag, hvilka etulle kunna användas hvar som helst i de till förbundet icke hörande länder. Truvperna skulle ställ e fullt rusiade och eventuel afgång suppleras, men underbållas af danska regeringen. Det törbehölls en närmare Ölverenskommelse, i hvud omfång svensk-norska flottan skulle deltaga i operationerna till sjös. Utkastet syues icke ha varit åtföljdt af någon not; men den 31 Aug. (alltså fyra dagur efter danska regeringens afslående svar till tyska förbundet) tillställde h. exe. Hall grefve Hamilton en not. Deruti å eI ropas munthga förhandlingar, enligt hvilka med bestämdhet antoges, att full öfverensstämmelse rådde om de väsentligaste punkter, som skulle innehållas i den projekterade allianstraktaten, hvarför ögonblicket syntes vara kommet att skrida till en bestämd redaktion och afslutning af hufvudtraktalen såväl som af de i muntliga samtul förutsatta nödiga tillägg dertill. Derefter lästes uppmärksembeten på, att rätta ögonblicket är inne att föra suken tili ett slut, och hänvisas dels på det inflytende som detta kunde utöfva på Tysklands beslut, dels på den fördelakuga ställning, hvari danska regeringen skulle befinna sig, om den genast kunde framträda inför det i September sammankommande riksrådet med allanstrektaten såsom en afgjord sak. Noten slutar med en förväntan att, likasom dess författare nyligen anmodat sin suverän om fullmakt att afsluta traktaten, grefve Hamilton å gin sida skall söka så fort som möjligt erhålla nödvändigt bemyndigande. Något direkt svar härpå finnes j uti de föreliggande handlingarne, men af rappori