ständig följd. Om det ej snart blir omslag, skall landtmannen med svikna förhoppningar åse sin skörd. inska teatersällskapet uppehåller sig för närvarande härstädes och spelar för goda, mycket goda hus. Blott en afton har publiken varit jemförelsevis fåtolig. Det var då I Runebergs Kan ej! gafs. Stycket spelaI des förträffigt. Underrättelser från Danmark. Fedrelandet meddelar följande utdrag u tvenne bref från mellersta Slesvig: — — Blott några dagar halva förflutit, sedan ni lemnade Slesvigs för oss så dyrbara jord — men hvilka dagar! Ni var blott till hälften underrättad om den uppgörelse — ty så må (ste väl hvad som passerat betraktas — som så djupt gripit hvarje danskt hjerta. Vi vägrade i början att tro på hvad ?hjemmetydskernes? jubelrop högt förkunnade; men ou hafva vi fått bevis i händerna. Ni kan ej göra er någon föreställning om den smärta isom intagit den trogna befolkningen, i förJening med harm och förbittring öfver ett sådant afgörande. Vi kunna ej få en blund i våra ögon?, säga de under det närvarande j ögonblickets smärta, och utsigten till en alldeles mörk, hopplös framtid, preussarnes öfvermod och tyskarnes fräckhet, som uu öfverstiger alla gränser — det är ett förfärligt piusamt tillstånd. 1! Underrättelsen om vapenstilleståndet på den skamliga fredsgrunden helsades, som ni väl känner, af upprorspartiet i Flensborg och Aabenraa med sönderslagning af fönster. Till och med här ute på landet, der det icke finues en tysksinnad bland hundrade danskar, skrålades Sehleswigholstein stamverwandt, jag die Dänen aus dem Land? och 7O! Hannemsnn? på vägarne, naturligtI vis i förlitande på preussarnes beskydd och I gensdarmernas närhet. Vi klagade förut öfver förtrycket, men hvad var det emot nu! Det är icke underligt att modet försvinner ifven hos dem eom förut bevarat det någor-! Hlunda. Dock finnas Gudilof de som icke förlora det. Jag tillstår att de skämma ut nig, ehuru den grund hvarpå de bygga ofta består af illusioner, hvarpå mean ej kan inlåta sig. Men de hatva också en bättre I rn Fd sx grund, en fast tro på vår Herre, en oryggBg förtröstan att det orätta icke kan segra! till slut. Och jag vördar deras förtröstansfulla ?respice finem Jeg bekänner att jag i dog blef underbart tröstad genom samtal! med en qviona här i byn, och jag tänkte på orden: QO qvinnu, din tro är stor!? Hennes (ro var stark, men svag. Hvilken herr-! lig dunsk grund finnes dock ej hos dessa menniskor, långt fastare och starkare än; vunligtvis på andra sidan Konpgeån — och i likväl är det just dessa, eom nu skola ut-! lemnas! Den nya presten i Felsted, Ilausenv, harj nu kommit och hållit ein inträdespredikan. Blott några få bjemmetyskar? och enstuka nyfikna voro i kyrkan. Menigheien hade; först ämnat infinna sig maustarkt och der-! efter, så spurt hun beträdt predikstolen, I igt lemna kyrkan. Men deona -plan öfvergals, jag vel i hvarför. Det berättas, att Raben i Varnees kom en dag åkande i prestgården för att besöka sin och, embeisbroder, samtjfrågode: PAr pastorn hemma? En tillstädesvarande piga svarade straxt: Nej, vårprest är icke hemma, han : har rest till ZErö.? — Nej, det var den nya presten. Ja, han ör inte här, och kommer 1 visst inte?.. Men nu är han dock kommen. Feisteds socken håller sig förträffligt. Den skamliga behandling, pastor Mörk-Hansen! lidit, säväl som det egendomliga vid hans aiskedande, har mycket ökat välviljan för honom, hvilken redan förut var stor. Socknens representanter sade genast första da-!) gen till den nya presten, uti han icke borde! vänta på ett välvilligt mottagande, då haun kom för alt uttränga en man, som de aktat och älskat i 14 år, och som blifvit uflägsnad emedan han gjorde sin pligt. Från Ullerup har jag hört följande rätt justiga historia. Den nya presten Lange ta-! lade med kyrkovaktaren, som sade till ho-!J nom: ?Ja, så bra får ni det väl icke här i socknen, ty vi ha blott två hjemmetyskere?. Han kände sig orolig och frågade, om det ej vore säkert för honom att! bo i prestgården, och fick till svar: ?Ahjo, det är minsann ingen, som bryr sig om er. Alia dansksinnade hoppas nu på en om-; röstning, då det synes dem otroligt, att del derförutan skulle öfverlemnas till Danmarks; fiender. Det är ju bekant, att Frankrikei? alliid önskat en omröstning, och att tyskarne? sjelfva fordrat den många gånger. Men nu:e i rätta ö onblicket har underrättelsen om. tet otroliga (den förfärliga fredsbasen) väckt! l de likgiltiga och vacklande ur deras dvala. t Fill och med tyskarne äro icke vid godt8 mod, och man hör ofta sådana underliga? g n d a ba fr na PA Jat ör yttranden af dem, som: det hade vi dock! cke väntat? -— ?så var icke meningen?, 0. ! sv. Man hade ganska riktigt väntal något: e belt annat: lättnad i alla skattebördor och)! ihet att göra och låta efter behag, och nu, dess ställe sannolikt en ofantlig krigsskattY och preussisk militärdespotism! i Enligt öfverenskommelse med vederbörande skall tills vidare medelst båtar för-8 siggå en utvexling af privata telegrammer!! mellan Middelfart och Snoghöi, hvarifrån! de åter fortskaffas i alla riktningar pr tele-2 zraf, Telegrammerna måste vara alfattade n antingen på tyska, franska eller engelska. 8 Närmare underrättelse erhålles på rtatiob nerna. id ED Undersökningen om Dannevirkes utrymmunde. Forts ) Den kongl. proklamationen till armen, vilken utgick från Sönderborg den 5 Febr., uttalar såsom skäl för återtåget, att de crigskunnige ledarne menat, att konungen cke längre skulle haft någon armå, om han cke droo den tillha! Derföre fattade de Hj a