Aftonbladet – 30 augusti 1864, sida 2

Det våld, som de romerska myndighe terna nyligen föröfvat emot ett judebarn och som till alla delar öfverensstämme: med hvad som väckte en så liflig uppmärk samhet och en så billig harin i det verlds bekanta Mortaramålet, synes nu ha föran ledt en intervention ifrån Frankrikes side och saken sålunda vilja antaga en bestämd politisk karakter. Fadrn till den tio riga Josef Coön har nemligen, efier at ha förgäfves hos den påfliga regeringen an hållit om att återfå sitt bortröfvade barn vändt sig med begäran om skydd till fran ska ambassadören i Rom, grefve Sartiges Denne, hvilken icke ansett sig kunna härviq officielt uppträda, enär Coön icke är frans undersåte, har likväl i sin ezenskap af re presenlent för en makt, under hvars skydd den römerska stolen för närvarande beftin ner sig, gjort behöriga föreställningar i of ficiös väg. Häruppå hade man svarat; at då den unge Coön ådagalagt sitt fasta be slut att bli kristen, så kunde påfven icke sätta sig deremot. Det berättas, att am. bassadören härom afgifvit en fullständig rapport till sin regering, och.af denna er hållit utförliga instruktioner, affattade i or dålag, visserligen vördnadsfulla emot der helige fadern, men ganska bestämda, ja till och med stränga, Denna diplomaticke skriftvexling har gifvit Journal des Debats anledning till följande allvarliga betrak. telser: BSålunda finner man nu påfliga regeringen för andra gången inom en tidrymd af sex år icke allenast anklagad utan öfverbevisad på grund af egen bekännelse om ait ha begått eller låtit begå ett bortröfvande af person; en handling, som i alla civiliserade nationers lagar stämplas såsom brott. Det är nu för andra gången som man finner de ömmaste familjförhållanden och fadersväldets heliga rättigheter våldsamt kränkta af den myndighet, hvars naturliga kall det börde vara att akta och skydda dem. Vi erfara icke något nöje af att Här uttala hårda ord; men ges det väl en större, en mera beklagansvärd skandal än att se den högsta, religiösa och moraliska myndighet i verlden sålunda ställa sig i öppen opposition icke blott emot den borgerliga lagen utan emot alla lagars källa; grundprinciperna för den allmänna, eviga moralen? Men hvartill skulle det väl tjena att ånyo härom öppna en diskussion, som redan är uttömd och numera är blifven onyttig? Principfrågan, den moraliska frågan är redan löst inför allas samveten; det kan ej Aterstå i närvarande ögonblick, och det återstår ej heller något annat att härvid betrakta än en politisk fråga. Det gäller nemligen nu att veta, huruvida franska reseringen vill längre bära det ansv.r, som imnefattas för henne i det skydd som hon sedan femton år tillbaka gifver en styrelse, hvilken af sina egna lagar anser sig förbunden att bemyndiga eller godkänna handlingar sådana som den, hvilken nu så djupt sårat det offentliga samvetet. Franska rezeringen och den påfliga synas os3 nu slå ill hvarandra i ett något olika förhållande in det, hvaruti de befunno sig för eex år sedan, på den tid då hela Europa upprörles öfver det väld, som begicks emot den unge Mortara, För sex år sedan var påfvens verldsliga makt — denna förs:a och verkliga orsak till dessa förhatliga våldsamheter, emedan det är den som ensam emnar i den undliga maktens händer de nateriella medlen att fullborda dem — innu icke skakad i sina grundvalar; den hade ännu icke inom den europeiska poliikens råd blifvit ifrågaställd. Sedan 1858 ha händelserna gått framåt; påfvens verldsliga myndighet har inträdt på vägen till sitt förfall, och den har på denna bana gjort de framsteg, som hela veriden känner. Nunera är det endast och allenast af en fransk irms beskydd, som den hemtar såväl förmågan att fortlefva som medlen att begå lesaa beklagansvärda excesser, dessa förarxelseväckande återfall. Om ock gossen Coäns bortröfvande icke är mindre förhatigt än den unge Mortaras, så-kan man ikväl säga, att det under nuvarande förhålanden är vida mer opolitiskt, mera oursäktligt, och att saken, från denna synpunkt vetrakted, påkallar från Frankrikes sida en mera högtidlig förkastelsedom. Ait här anrifva det ondas källa år tillika att uppgifva less botemedel; och detta botemedel står ill franska regeringens förfogande. Det äkerligen icke hvarken viljan eller afsi erna eller nitet, gom saknas hos vissa medemmar af franska presterskapet för att göra fter hvad som nu praktiseras i Rom, för utt bortröfva de otrognas barn och derpå nstänga dem uti ett seminarium. Men wvarföre göra de det icke då? Det är i salunda viljan, som fattas dem; det ä någan och makten; de ha ej den verldsiga makten till eitt förfogande. Nu eger ranska regeringen i sin hand ett medelatt trsätta näfliga reoeringen tti samma lyck