Aftonbladet – 29 augusti 1864, sida 2

uti att öfvergifva en som hade handlat på hans omedelbara befallning och dervid utsatt sig för en stor fara; men i djupet af hans stolta hjerta hviskade något att sjelfuppoffring är närbeslägtad med pligt, och att han just derför ett han älskade sin bror måste uppoffra honom såsora man offrar ett offer vid altaret. Emellertid flög hans blick hastigt öfver hans sjuttiotvå embetsbröder, der de sutto i allvarlig ötverläggning, och öfverräknade hasvigt vänner och fiender. Autalet var ungefär lika; men han visste, aut der funnos många som skulle rätta sitt omjöme efter Nasins; och af denne stränge gamle man kunde han ieke vänta sig något annat än en skoningslös rättvisa. Han vågade icke se på Calehas och vågade icke heller betäcka sitt ansigte med handen för att för ett ögonblick undandruga sig de kalla, allvarliga blickar som stodo fästade på honom. Det var ett bittert ögonblick, men ha sänkte att för Jerusalems skull skam, lidan de, sorg och äfven synd blefvo helgade, och han beslöt att offra allt, äfven sitt köt och blod, för sitt herravälde ötver staden. Han blef emellertid besparad smärtan af att slå det olycksbringande slaget med sin cgen hand. Mathias, som var samvetsgrann i allt som rörde rättvisan, hade beslutat att, sörr än anklagelsen bletve understödd al bestämda intyg, ingen af Sanhedrims medlemmar skulle bhfva försatt i anklagelseNstånd. Han beslöt derför att sjell förhöra fångarne, för att förvissa sig om något så graverande verkligen förefanns mot Eieazar, att denne måste skiljas trån törsamlin; n, och Sanhedrim till följd deraf ånyo mmankallas — ett dröjsmål som under sakernas uuvarande läge, så vidt möjligt var, borde undvikas, helst som dugem re.