Aftonbladet – 27 augusti 1864, sida 2

— I Wadstena Läns Tidning läses: Då man kastar en blick på den närvarande politiska ställningen i Europa, kommer man snart till den slutsatsen, att det febertillstånd, hvari en stor del af den gamla verlden befinner sig, icke kan blifva rärdeles långvarigt, utan förr eller sednare måste framkalla en genomgående kris. 5jelfva det onaturliga i detta tillstånd är redan sådant, att det på flera håll knappt kan fördragas. Det behöfves blott några droppar i den redan fyllda bägaren... och den måste svalla öfver. För dessa droppar skall den nu triumferande reaktionen nog komma att draga försorg. Polen är paciliceradt och dränkt i blod samt Danmark styckadt och lemlästadt till den grad, att dess integritet? och oberoende kunna anses för alltid (?) förlorade. Under sådant förhållande tyckes det väl, som om allt vore väl bestäldt, och som det för den liberala minoriteten i Europa ingenting annat återstode att göra, än att böja sig för öfvermakten och underdånigst kyssa Rysslands och de tyska stormakternas d. v. den heliga alliansens? allernådigst framräckta ris. Men det är icke alldeles så! Det stora nederlag, som nittonde århundradets civili sation nyligen lidit, är mera skenbart än verkligt. På de framgångar, som barbariet och den moderna näfrätten vunnit, kan väl, om någonsin tillämpas: ?En sådan seger till och I ären förlorade!? Men nu ligger det just i barbariets egen natur, att icke stanna, att icke kunna hejda sig. Det mäste fortgå på den en gång beträdda banan af väld och orättvisa. Det liknar en förtviflad spelare, som, för att sjelf hålla sig uppe, måste anlita förtvifliade medel. Den retade aptiten och den blodade handen tillåta ingen återgång. Just de, som mest ha att frukta af revolutionen och ihärdigast söka att hålla den tillbaka, framkalla och påskynda densamma, till följd af den blinda halsstarrighet, med hvilken de gå till väga i sitt handlingssätt. Det lider säledes icke något tvifvel, att man snart skall få höra talas om nya våldsbragder och nidingsdåd. På detta sätt skall den stora krisen dock en gång komma! Det liberala Europas tålamod skall till slut koka öfver, det skall vända sig som ex man mot det reaktionära Europa, och minoriteten sålunda blifva majoritet! Till dess må hvarje ännu fri och oberoende nation se till, att hon icke går i qvaf genom sin egen obeslutsamhet och feghet. Det gäller nu att hålla sitt hufvud upprätt, så ait, då krisen kommer, man icke redan tappat bort sig sjelf i den allmänna hvirfveln. Ty man kan vara öfvertygad derom, att under den närmaste framtiden de absoluta makterna skola försöka allt hvad i deras förmåga står, för att krossa friheten allestädes, hvarest utsigt och tilliälle gifvas dertill. Att äfven Sverge befinner sig på listan af de förlorade, om det icke sjelf håller sig uppe, derom behölver man icke länge vara tveksam. Inklämdt mellan Ryssland och Tyskland, kommer det hädanefter att befinna SE mellan tvenne eldar och hafva af nöden all möjlig energi och vaksamhet, för att kunna rädda sitt sjelfbestånd. En nagel i ögat på Ryssland för Finlands skull, hvilket det förför med sina liberala exempel, tillika ett välkommet rof för den stora barbarstaten, som vill fram till vesterhafvet, har Sverge—Norge att vänta sig af Ryssland allt för denna plans fullföljande. Må man således i tid se saken som den är och icke insöfva sig i någon olycksbringande villa om Rysslands ädelmod, vestmakternas hjelp m. m. Det ryska ädelmodet är tillräckligt kändt af historien och särskildt af oss svenskar, för att vidare kunna lura några andra, än de rent af förblindade. Hvad vestmakternas hjelp äter beträffar, ha vi i den nyss slutade dansk-tyska striden ett talande bevis sör, hvad den betyder. Här finnes således ingen ann:u räddning än att i första rummet lita på sig sjelf. Ett stort ögonblick har blifvit försummadt genom Sverges passiva hållning i den dansktyska frågan. Det hade här varit ett lämpligt tillfälle för Sverge att uppträda med mandom och kraft samt derigenom visa Europa, att det uppfattade denna frågas betydelse icke blott för nordens, utan för den europeiska frihetens framtid. Vär närvarande styrelse har icke förstått denna sida af saken och i allmänhet visat sig icke vara vuxen den närvarande betänkliga situationen. Jag tror att man ganska lugnt kan säga detta, utan att derföre förringa de förtjenster, som rezeringen för öfrigt kan ega. Våra ministrar kunna vara ganska skickliga fackmän, utan att derför vara utrustade med någon större politisk blick och förmåga såsom statsmän. Att handla med kraft i så dana ögonblick, då det gäller staters vara eller icke vara, dertill fordras icke blott skärpa i omdömet, utan äfven personligt mod. Den djertvaste politiken kan ofta vara den klokaste, om man förstår att rätt fatta ögonblickets vigt och betydelse. Under vådliga omständigheter duga aldrig några halfmesyrer, allra minst att spela vän på två håll, både med den man borde hjelpa, och med den af hvilken man sjelf kan blifva stjelpt. All dubbelhet bestraffar sig sjelf i längden, och det är en klen politik, som tror sig kunna hjelpa sig fram med ett steg fram och ett tillbaka. Ett stort fel har således otvifvelaktigt blifvit begånget, som bör repareras, så vidt omsländigheterna numera tillåta det. De trenne nordiska brödrafolken ha under de sednare åren haft en rik framtid för sig, om de förstått att rätt begagna sig af sina resurser. Den skandinaviska frågan har väl nu — och detta beklagligsvis genom Sver ges brist på handlingskraft — lidit ett stort afbräck; men ännu lår den icke anses förlorad. Ännu är en skandinavisk union möjlig, om man med allvar vill arbeta derpå. Dröjer man för länge med de ta arbete, låter man fortfarande gäcka eller skrämma sig af Ryssland, för hvilket denna union är en ogelse och en fasa — då arbetar man ovilkorligen på sin egen undergång, då splittrar man de krafter, som, om de sammanhöllos, vore fullt tillräckliga att värna por