Underrättelser från Danmark, Undersökningen om Dannevirkes utrymmande. För den oinvigde kunde det se ut, som om jernbanan från Flensborg skulle möjliggöra en hastig transport af trupper omedelbart till Husum—Fredriksstad och Dannevirke—Slesvig. Håvidt man har sig bekant, begagnades redan förliden höst den nya bansträckningen norrom Flensborg till Rödekro i banans egen tjenst. Man kunde derför frestas att tro, det en utvidgning af vinterkantonnementet och dymedelst någon extra skonsamhet mot truppernas krafter legat inom möjlighetens gränser. Faran af en från holsteinska området utgående öfverrumpling kan svårligen tänkas såsom en allvarlig invändning häremot, alldenstund den fria samfärdseln måste erbjuda tillräcklig möjlighet att i tid erfara fiendtliga truppkoncentrationer, och medan det fullkomligt stod i vär makt att afbryta jernvägsförbindelsen från Rendsborg till Dannevirke. Ett fiendtligt angrepp på Dannevirkeställningen under skydd af en sträng vinter, måste antingen leda dertill, att hvarje allvarlig tanke på ställningens försvar måste åsidosättas, eller ock att å vår sida träffades de mest energiska anstalter att skydda vår egen arm mot vinterfälttågets mödor, medan man samtidigt var betänkt på att använda hvarje medel, som vore lämpligt att låta den fiendtliga armen känna saknaden af ett dylikt skydd. De ersättningsanspråk, som kunde blifva följden af några byars afbrännande framför ställningen, skulle i allt fall knappast kunna jemtöras med dem, som kunde uppstå af de påtänkta och till en del verkställda öfversvämningarne. Utskottet kan icke se annat, än att den förebråelsen drabbar vår arms kommenderande general, att han hvarken beslutit eller bandlat på ett så afgörande sätt, som omständigheterna kräfde. ena sidan synes den mycket starka truppsammandragningen, de Jika dyrbara som besvärliga isningsarbetena under en fortfarande köld af 10 grader i medeltal, samt den öfriga verksamheten för att fullända Dannevirkeställningens försvarsförmåga förutsätta, att danska öfverbefälhafvaren fast beslutit upptaga en allvarsam strid, äfven om den måste utkämpas under de mest ofördelaktiga törhållanden. Men å andra sidan blir det då oförklarligt, att det saknas hvarje vittnesbörd att öfverbefälhafvaren varit allvarligt betänkt på att öfvervinna och aflägsna de svårigheter, hvarmed hans egna trupper hade att strida, samt framkalla motsvarande ännu större svårigheter för fienden. Hvad utskottet i det följande särskildt vill framhålla, om saknaden af genomgripande åtgärder för att tillförsäkra trupperna en mot de ovanliga förhållandena svarande förplägning, och isynnerhet att åstadkomma de af öfverbefälhafvaren sjelf fordrade bivuakhyddor samt i någon mån afhjelpa de dåliga qvarteren, synes i detta hänseende aförande. Att öfverbefälhafvaren, då fienen i sinom tid öfvergick Eidern, trots den varning hans instruktion i detta afseende innehöll, icke tvekade att använda öfver svämningen, är en åtgärd, som utskottet betviflar att öfverbefälhafvaren han hatva väl öfvervägt, då han redan den 4 Februari kunde finna absolut nödvändigt att uppgifva hela ställningen, och kan således icke erkännas såsom ett bevis på den för öfrigt bristande energien. På tvenne punkter, hvilka haft ett så utomordentligt inflytande på truppernas långt förut inträdda förminskning i stridsduglighet och förmåga att uthärda hvad som sednare fordr: des utaf dem, skall utskottet här fästa uppmärksamheten, så mycket mera, som ett kraftigt ingripande och en insigtsfull ledning från öfverbefälhafvarens sida otvifvelaktigt måst kunna förebygga de följder, som sednare visade sig af den begångna försummelsen. Utskottet tänker härvid på de i Dannevirkeställningen felande barackerna och den otillräckliga naturaförplägningen. (Forts.)