sig med mera förvånande hastighet. Det ärrent af förskräckligt. Jag vill fly långt ifrån detta dårhus, men sjukdomen har redan spridt sig till landsorten. Vid första jernvägsstation ropar konduktören icke stationens namn, utan han sticker hufvudet in i vaggonen och frågar: har ni sett Lambert?? Och hvarenda passagerare skriker: har ni sett Lambert?? Så vid hvarenda station och sannolikt nu redan hela Frankrike igenom. Epidemien kommer måhända att sprida sig öfver hela Europa. Det är sannerligen ett psykologiskt fenomen, som väl förtjenade studeras. Hvarifrån har sjukdomen uppkommit? Helt enkelt från följande obetydlighet: vid Havrejernvägens stora station i Paris sprang en gäng ett gammalt fruntimmer och sökte sin man. Passagerarne hade redan stigit i vagnarne, då den gamla damen, i en något bizarr landsortskostym och af en mer än vanlig korpulens, flämtande och orolig skyndade längs hela t:ängen och frågade: hvar är Lambert? har ni sett Lambert? Gumman föreföll måhända något löjlig och hennes naiva uppmaning till pariserpubliken i vagonerna att säga henne hvar hennes man, gubven Lambert, kunde hålla hus, borde hafva förtjent ett och annat småleende ; meni sjelfva ver Eet var det icke så komiskt, att ett gammalt fruntimmer från landsorten såg sig, vid sjelfva afresan från Paris, skiljd från sin man och beskyddare. Hvart skulle den stackars damen taga vägen ensan qvarlemnad i detta förskräckliga Babylon? Den sentimentala sidan är emellertid icke parisarnes corde sensible. Man tog saken alltså endast från den löjliga sidan, och som just ett sällskap lefnadslustiga canotiers befann sig i vagnarne, färdigt att afresa till Asnieres och roa sig på Seine, gåfvo dessa glada gamins de Paris och amines de Paris signal till ett allmänt rop: hvar är Lambert? Detta blef sedermera en slags lösen ibland dessa sportsmens och sportwomen, men derifrån har det spridt sig till det öfriga Paris. Den första gången man hörde det något mer allmänt, var vid den stora nattliga skjutfesten i Vincennes i förl. vecka. Då Skreko alla åskådarne vid Vincennes och hela vägen derifrån till Paris samt sedan hela staden igenom: har ni sett Lambert ? Vid Napoleonsfesten i förgår hördes ingenting annat än detta eviga spörsmål om Lambert. Kejsaren och kejsarinnan åkte i öppen vagn genom folkträngseln, besökte spelen och lekarne vid Place du Tr6ne och Invalidesplanaden, genomtågade boulevarderna, Rivoligatan och Champs-Elysåes. men öfverallt hörde de frågan om Lambert. Kejsaren, som gjort sig underrättad om betydelsen af detta mystiska rop, tycktes finna affären ganska lustig, och han lärer t. o. m. hafva kostat på den ett småleende. Det kan ju vara behagligt nog att finna det folket sysselsätter sig med någonting och med någonting så oskyldi, t. La question-Lambert kan verkligen hindra Paris att tänka på alla de andra brinnande frågorna, med hvilka folket, enligt regeringens sigt. icke bör sysselsätta sig. Frågan om ordets frihet och om den personliga tryggheten i hemmet samt frågan om medborgarne skola välja riksdagsmän eller om regeringen skall öra det, hvilka frågor så obehagligt kommo under diskussion, i anledning af anklagelsen mot de tretton, kunde behöfva ersättas af några oskyldigare. La question Lambert är riktigt välkommen. Se, det är något, som är värdigt det spirituella pariserfolket och som icke bör vara farvigt för kejsardömet. Då någon entusiast under kejsarparets triumftåg i förrgår höjde ropet: vive Fempereur! instämde hela foikmassan 1 ett ursinnigt skriande: vive Lambert! Och kejsaren smålog. Vive Lambert! Sednare på aftonen företogos några arresteringar vid Tuillerierna, men jag tror mig veta att de arresterade, hvilka naturligtvis ropade på Lambert, äro mycket oskadligt folk och redan lössläppta. Det glada pariserfolket, som vanligtvis är så anständigt på gatorna och höfligt mot frärmlingare, var under Napoleonsfesten ej så alldeles artigt mot icke-parisare, men det var endast för Lamberts skull. I vanligaste fall kan en parisare vid första ögonkastet skilja en profan. en icke-parisare, från alla de andra. Under Napoleonsfesten, då hundratusentals främlingar infinna sig i Paris, dels från landsorten, dels från utlandet, och de draga i stora skaror genom gatorna, ofta med förvånade blickar skådande omkring sig, är det ännu lättare än vanligt att skilja fåren från getterna. Ofverallt mottogos fremlingarne i år med ropet om Lambert. De vissta i början icke hvad det var fråga om, och de undrade hvilken af de tusentals Lamberts, som finnas i Frankrike, det kunde vara, hvilken gjort sig så allmänt eftersökt. Slutligen ropade äfven de: har ni sett Lambert? Men någon gång tog skämtet en mindre oskyldig riktning. jelfva Apolegpasagen på qvällen hade en främling anländt till Paris och begaf sig genast ut, för att se den praktfulla illuminationen och ett af de mirakulösa fyrverkerierna, men han hade hade icke hunnit många steg i Rue Saint-Honore, förrän han hade en hel skara pariserpojkar efter sig. De hade genast vädrat en icke-parisare. Någon af sällskapet påstod att det var den verklige Lambert, den så länge eftersökte, och strax skrek hela hopen: der är Lambert! och satte sig i marsch efter den arme mannen. De följde honom i hälarne och ju längre han kom, desto talrikare blef hopen efter honom. Vla Lambert! Vla Lambert! skrålades nu i korus på den gamla bekanta lampions-melodien. Det var verkligen någonting ohyggligt. Ett par sergeants de ville togo mannen under sitt be skydd och förde honom in på ett kafe, men folkmassan, eller pojkmassan, stormade kafeet, alltjemt vrålande: Vla Lambert, Vla Lambert! rämlingen flydde genom en bakväg från kafeet. Gaminerna upptäekte flykten, följde honom under fortsatt skrålande, till dess han slutligen lyckades komma upp i en vagn, som förde honom till hans hotell, men han var så uppskakad af denna lampions-melodi och af förföljelsen, att han genast packade åter in hvad han ett par timmar förut packat upp och begaf sig med ett natt-tåg åter från Paris. Han hade, försäkrade han hotelivärden, aldrig förr varit i Paris, men nu kommit dit för att se illuminationen, om hvilken han hört underbara saker. TIlluminationen hade han icke fått se mycket af, men aldrig mera ville han sätta sin fot mom Paris murar. Han kunde icke begripa hvad parisarne hade emot honom och han fann ännu märkvärdigare att hela staden genast kände hans namn. Mannen hette verkligen Lambert, hvilket namn är ännu vanligare i Frankrike än Andersson i Göteborg. — Kärlek och svartsjuka ej mer obotliga. I Tyskland har utkommit en Homöopatisk sundhetslära. Fullständig och grundlig anvisning att hastigt, billigt och utan fara bota alla i en familj förekommande sjukdomar, utan bistånd af någon läkare. Utarbetad efter egna iakttagelser vid sjuksängar, af Karl Brandt, homöopatisk läkare. Med ett husapotek fett skrin med 40 medikamenter) som gratispremie. I denna bok heter det: Kärlek, olycklig, botas genom fosfor, men är den sjuke sluteh och dyster och undflyr sällskaper samt tror sig aldrig kunna bli glad mer cc användes iognafia hielner oj dotta cå