Aftonbladet – 26 augusti 1864, sida 2

angränsande tempelhvalfvet. I likhet mec vakten, som bevakade fångarne, voro de Jo hannes anhängare; och äfven de öfrige med lemmarne af Sanhedrim, som kände denne vilde krigares våldsamma och samvetslöst natur, började betrakta hvarandra med oro. liga blickar, vid tanken på huru han vore i stånd att på stället låta nedgöra hela församlingen och taga stadens styrelse i sin egen hand. Johannes af Giscala å sin sida fruktade för ingen del den dömande församlingens inflytande. Ytterligt djerf och samvetslös som han var, fruktade han endast en lika djeri och samvetslös natur som hans egen. Om han blott kunde störta Eleazar från den höjd denne hittills hade intagit, skulle han sedan icke frukta någon annan rival. Anföraren för zeloterna var den enda man som kunde mäta sig med honom i list lika väl som i mod, hvars planer voro lika djupt anlagda, och hvars djerfhet var till och med större än hans egen! Det efterlängtade tillfället att störta trodde han sig nu ha funnit. I denna sal, tänkte Johannes, inför detta råd af stränga och skoningslösa gubbar, var det som fan skulle spela sitt spel till slut. Han måste emellertid spela det varsamt, ehuru oförskräckt. Om han kunde locka majoriteten af Sanhedrims anhängare på sin sida, vore hans medtäflares undergång säker; och då ban väl sjelf hade bemäktigat sig högsta väldet i Jerusalem, blef det tids nog att öfverväga, huruvida han borde betrygga sin egen säkerhet och underhandla med Titus om stadens öfverlemnande. Stående på något afstånd från fångarne och antagande en min af undergifvenhet för den höga församlingen, vände Johannes sitt tel till Nasiin, snarare i tonen af en underordnad, som bad om ursäkt för ett öfverdrifvet nit vid uppfyltendet af hans pligt, än af en jemlike, som anklagade en förrädare och begärde rättvisa för ett begånget brott. Jag lemnar min sak, sade han, 7i San