Aftonbladet – 25 augusti 1864, sida 3

USB Un CK, GH Hd VI SLAG RaUHd. VIDImodadt omringades fartyget af tusentals vildar. som sökte att uppnå detsamma, och troligen hade för afsigt att döda besättningen och plundra fartyget. Att nedskjuta de i vattnet simmande öboerna var i anseende till deras talrikhet omöjligt, och någon annan utväg till rädding syntes icke heller möjlig. I samma ögonsom de djerfvaste af vildarne klättrade upp på fartyget, fyllde en liten vindpust seglen, så att skeppet kunde aflägsna sig från det farliga grannskapet. Af de förvägna vildarne hade två hunnit ombord, och dessa blefvo nu tagna tillfånga, och fingo mot sm vilja medfölja till Europa. Uti Amsterdam, dit det amerikanska fartyget var destineradt, blefvo de frigifna och afsändes till England. Uti England hade den finska kaptenen, som förde det skepp, hvilket hitförde vilden, anträffat den ene af dessa och antagit honom som sjöman på sitt fartyg. Såvidt man kunnat förstå malayens tecken och språk, skall han förklarat att han varit en kannibal (menniskoätare) och att han efterlemnat hustrur på sin ö. Svårligen har man kunnat öfvertyga honom om, att han är verkligen fri; emedan han efter all sannolikhet icke synes förstå de milda seder, som beherrska de kristna folkslagen, då de hvarken uppäta sina krigsfångar eller behålla dem i slafveri. Men sedan han numera blifvit viss om. att han är sin egen, har detta hos honom uppviäckt en glädje. som efter söderhatsöboernas sed visat sig uti de vidunderligaste upptåg och danser. Mannen är en ovanligt god simmare. Sannolikt kommer han att åtfölja samma fartyg till någon utrikes ort, ehuru vi hört att han skall yttrat den önskan, att för alltid qvarstanna i Finland.? — Engelska ångskeppet Royal Standard i kollision med ett isberg. Följande intressanta berättelse om denna händelse läser man i TIllustrated London News, som har en med sjövan hand utförd teckning öfver denna hemska tilldragelse: Skrufångskeppet Royal Standard, fördt al kapten G. H. Dowell och tillhörande de australiska paketskeppen af the White Star linecompany, var stadt p hemresa från Melbourne vilt Liverpool. Den 4 April var fartyget på lat. 54? 40 S. och long. 145? 27 W., sålunda ungefär midt uti Stilla Oceanen emellan Melbourne och Cap Horn. Väderleken var disig emot kl. 11 på förmiddagen. Fartyget gjorde 10 knops fart med en frisk nordvestlig bris. I anledning häraf begagnades ej ånga, och derför var propellern upplyftad, för att med mera kraft draga nytta af den gynnande vinden. Plötsligt hörde man utkiken rapportera, att man inkommit i en orolig och brytande sjö och strax derpå syntes ett ofantligt NA på styrbords bog. Kaptenen kastade ögonblickligen rodret hårdt om styrbord, Vppkallade alla man och brassade rårna skarpt bidevind, sålunda bringande fartyget längs med isberget, i stället för att man tillförne hade seglat rätt på det. Isberget var nu tätt i lä. Dess tvärbranta sida. 600 fot i höjd, lutade emot skeppet till höger; dess kamliknande topp var höljd i dimma. Den enda frågan var nu om Skeppet antingen skulle kunna passera förbi berget eller drifva emot det. Sjön, som gick hög emot berget, förde skeppet så småningom ned med sin bredsida emot detsamma. Hvarje sjö vräkte skeppet emot berget. Sjöns återstudsning förde visserligen sjelfva skrofvet tillbaka från berget, men fartygets rår törnade i dess ställe emot detsamma. En eller två dylika stötar förorsakade att en massa af stora isstycken f llo ned på däcket. Slutligen sprungo stormärsstången och mesanstången just ofvanför esselhufvudena, medtagande i fallet bramstänger, rår och allt stående gods, hvarvid metallringarne på underrårna brusto. Emellertid rörde sig skeppet sakta framåt Strax derefter bräcktes förbramstången, klyfvarbommen, förmärsrån och läsegelsspiror emot isberget, och dertill hörande rigg slets i stycken. De återstående seglen voro mer eller mindre söndertrasade vid fallet af rundhulten. Skeppet, som sålunda hade förlorat mycket af sin segelkraft, kunde ej afhålla skrofvet ifrån att komma i våldsam kollision med isberget. Räddningsbås ten, som hängde under dävertar på öringen de öfriga låringsbåtarne och hela styrbords bastivgering, allt krossades i stycken. Styrberds låring slogs sönder, ke för stycke. Jernsurringarne öfver poopen (salongen) på halfdäcket, som bestodo af svåra jernbommar, lagda tvära öfver skeppets hela bredd och med skrufvar fästa i däcket, bändes upp, så att däcket uppslets en hel fot. Kajutskotten skadades betydligt och kaptenens hytt blef totalt inslagen. Dervid krossades den låda, som inneslöt skeppets kronometrar, hvarvid innehållet jemte andra dyrbara 8 ker i hytten kringströddes i stycken på golfvet. Vid ännu en stöt emot isberget krossades hytttaket och tillfogades fartyget andra skador. Vid detta kritiska ögonblick syntes fartygets fulla undergång vara oundviklig; men då det fortfor att så sakta röra sig framåt under storsegel och fock, fanns det ännu något hopp qvar. Royal Standars hade sålunda skrapat längs isberget under ära en halt timmas tid i hela dess utsträckta ängd, som var omkring en half engelsk mil, då ckligtvis slutet på detsamma syntes i den or gifvande dimman ock ändtligen fick skeppet klaisberget, Kapten Dowell befallde genast att pejl.. pumparne och man fann att skeppet ej var läck efter alla dessa förfärliga stötar. En berättelse från passagerare tillägger, att de ej nog kunna loforda det utmärkta sätt, hvarpå kaptenen, underbefälet och besättningen under denna kritiska belägenhet fullgjorde sina pligter. Så snart skeppet kommit klart från isberget befallde kaptenen all elda på, propellern nedfirades i vattnet och inom en timma hade man ånga uppe. Sålunda fortsattes resan, dels under ånga och dels under segel för nödrigg, tills man anlände till Rio Janerio, der skeppet skulle iståndsättas för att kunna anträda hemresan, : Få — Jobn Gordon och hans gossar. 1 Banfschire, nära Tviff, dog för några år sedan en man vid namn John Gordon. som påstods vara öfver 132 år gammal. De flesta resande, som l kte denna trakt ville gerna se den m värdige mannen, och i hans stuga saknades sällan främlingar. En ung engelsman, som en sommar färdades denna väg, begaf sig äfvenledes till John Gordens stuga, utanför hvars dörr han fann en vördnadsvärd man, sysselsatt att sticka å en strumpa. min gamle vän. sade han, kan ni verkligen vid er höga ålder se att sticka ? 130 år äro verkligen en sällsynt älder? Ah, skäms! Ni söker väl min farfar; jag är bara sjuttiotre år. Han är derute i täppan. Då främlingen inträdde i täppan, mötte hän der en man, hvars silfverhvita lockar och åldriga utseende visade att han för länge sedan öfverskridit lifvets middagshöjd. Den främmande antog genast att det var John Gordon och tilltalade honom sålunda: Ni ser ovanligt rask ut för er ålder, käre vän! Jag förmodar att ert långa if haft många skiften mellan godt och ondt ? Aa, det är min far ni vill tala vid, förstår jag; nan är derute på åkern. Främlingen följde anvisningen och påträffade nu den gamle Gordon, som höll på att gräfva upp potates, allt under det han gnolade på en visa, och sade till honom: Jag har haft litet svårt att få rätt på er, min än, ty Jag misstog mig både på er son och sonson, och de se nästan lika gamla ut som ni Ert arbete är dock något för hårdt för er framskridna ålder?. Ja, det är det visst, svarade John, men jag tackar Gud att jag orkar med det, ty gossarne, stackare, äro så klena nu. — Afbratna skådespel. I San Francisco i Californien skulle en gång Schillers Pdie Räuber uppföras af ett skådespelaresällskap. . Timmar förgingo, men spektaklet började icke. Andtliger: gingo, musikanterna sin väg och den stormande publiken ropade öfverljudt på röfrarne. — Slutlien gick nd mträder: NN och en af skådespelarne de publicum?, säger han.