Aftonbladet – 25 augusti 1864, sida 3

Veralnlt Oomgilvas dermed, och DiIDehallas acTal, jemte sina blad, qvistar eller stänglar, i deras naturliga ställning eller läge, men utan att vidröra hvarandra. På samma sätt inläggas nya lager af blommor och sand, tills lådan är fylld, hvarefter bottnen pålägges och fastskrufvas. Lådan flyttas slutligen, varsamt och utan skakning, på ett varmt ställe, helst på en bakugn. en ångpanneugn, eller i en kakelugnsnisch — allt efter storleken, och lemnas qvar der ett par dygn. Derefter drages skjutlocket sakta undan, så att sanden får rinna ut genom ståltrådsväfven, i en annan låda, i hvilken den kan förvaras. När den utrunnit, aftages bottnen; och skulle man då finna att sand fastnat någonstädes i bladvecken, så kan den aflägsnas genom varsam klappning på lådans väggar. Blommorna visa sig nu med samma skick och utseende, som när de inlades; men äro fullkomligt torra. Genom några försök inhemtas snart det rätta förfarandet och den nödiga torkningstiden. Blommorna kunna förvaras under glaskupor, och med passande essencer gifvas doftet af nyss plockade. De nya fyndorterna för blyerts I Siberien. (Proceedings vf the Roual Society of Edinburg. 1863.) Ritare, som lyckades bekomma en blyenspanna af naturlig engelsk blyerts från Borrowdale i Cumberland, erkände allmänt att inga slags blyertspennor af konstgjord blyerts uthärdade någon I jemnförelse dermed. Men en sådan verkligt och äkta engelsk blyertspenna var en skatt, som egaren knappt vågade använda för att förbruka den. och bruket af sådana blyertspennor var också mer och mer inskränkt till fulländade konstnärliga blyertsteckningar. Orsaken till det engelska räämnets dyrhet har varit det årligen minskade förrådet deraf på den enda fyndort, Borrowdale, som man haft sig bekant. Grufvan eges at ett bolag, som, för att aflägsna hennes fullständiga uttömning, blott låter på bestämda mellantider uppbryta ett jemnförelsevis ringa förråd af det kostbara mineraliet, och derigenom äfven bibehåller det i dess höga pris. Så mycket mer öfverraskades alla konstnärer, som besökte den sista verldsexpositionen i London, och engelsmännen minst, vid anblicken i den ryska expositionsafdelningen, af ofantliga massor blyerts, som i finhet och fullkomlighet täflade, om ej öfverträffade, den mest utsökta vara man någonsin sett från Borrowdale. Man hade deraf låtit dana stora block, och till och med deraf huggit en bildstod, oberäknadt en stor mängd stift af en vanlig blyertspennas tjocklek, men helt och hållet bestående af blyerts. Slöseriet med den sällsynta expositionsartikeln syntes antyda att derpå måste finnas ymnig tillgång, och så är också förhållandet. Af en ibland det ofvannämnda skottska vetenskapssällskapets ledamöter, Thomas C. Archer, Esqu., meddelades, vid sällskapets sammankomst den 2 Mars 1853, några underrättelser om den siberiska blyertsrikedomen, som bebåda åt konstnärer, och åt ritare i allmänhet, en ymnig tillgång på de förträffligaste blyertspennor, och sannolikt äfven för billigt pris, så snart tillgodogörandet af fynden hunnit komma riktigt i gång och blifva föremål för täflan och spekulation. Hittills känner man redan tre rika fyndorter af eiberisk blyerts. En befinnes i vestra Siberien, distriktet Semipalat.nsk, på Kir ska heden, emellan 479 och 509 nordlig redd och 809 östlig längd från Greenwich. Trakten är märkvärdigt kal; och vid några få fots gräfning påträffas blyertsen i ett sammanhängande lager, som man redan funnit utbreda sig öfver en vidd af 2100 acres (1721 tunnland). Detia ofantliga lager tillhör hrr Samsonof och Mamontot i Sernopol samt tillgodogöres för kommerciella ändamål. Det andra jörrådet liknar det förstnämnda i afseende på lagringssättet; men i stället för att, såsom det förra, endast vara höljdt med en bädd af dyjord, är det betäckt med ett lager jernmalm, af fint svart gryt och conchoidformig brottyta. Denna grufva ligger i östra Siberien, vid Nedra Tunguska, omkring 240 miles (38 mil) från dess utlopp i Jenisei; det geografiska läget är emellan 509 och nordlig bredd och 1022 östli; längd från Greenwich, Flodens bank visar, på en sträcka af 1960 fot, en genomskärning af blyertslagret, omvexlande i mäktighet emellan 35 tum och 5 fot, och ofvanpå detsamma af jernmalmslagret, hvilket i allmänhet har 5 fots mäktighet. De begge malmbäddarne hafva vid flodens öfversvämningar blifvit blottade ofvanpå, till 90 å 105 fot inåt landet, der de mötas af en stenig trakt — en samling affall ifrån den på 1800 fot ifrån floden framstrykande bergåsen Alexejoff. Denna ås består af gneiss, och det är ännu ej undersökt, huruvida något af de förutnämnda malmlagren når till berget; men genom borrningar har man spårat dem nära intill dess fot, utan att de funnits särdeles förändrade till si äktighet. På grund häraf uppskattas den här förekommande blyertsmassan till tolf millioner kubikfot. Archer anmärkte, att dylika sammanhängande blyertslager utgöraen för geognosien ny företeelse; förut hade blyerts blott träffats i mindre klumpar, inströdda här och der i trapp och andra plutoniska bildningar. På det sistnämnda af ålder kända lagringssättet förekommer blyertsen i den tredje siberiska fyndorten. Afven den är belägen i östra Siberien; den ligger vid foten af berget Balagad. under 520 20 nordlig bredd och 989 30 östlig längd från Greenwich samt omkring 200 miles (33 mil) vester om Irkutsk. Beralagad består hufvudsakligen af syenit, och lyertsens tillgodogörande fordrar här ett mödosamt arbete, till hvars förrättande grufvans egare, en mr Alibert, likväl funnit biträde hos ortens befolkning, Buräterna. Blyertsen är emellertid så utmärkt ren, att grufvan hade, redan på de första fyra månaderna efter dess öppnande, lemnat en vinst af omkring 1200 sterling (21,600 rdr rmt). 2 Närnbergska sättet att färga elfenben. (Deutsche Industriezeitung. 1864). Niirnbergervaror af elfenben, isynnerhet schackpjeser, färgas skarlakansröda och högröda med onsjonell; hvaremot varor af annat ben färgas med fernbock. Före färgningen och betsningen inläggas de svarfvade och afslipade varorna en kort stund i ett förberedelsebad af utspädd salpetersyra eller af ren sjudhet ättika, och flyttas derur i betsbadet. Till betsningen användes en lösning af tenn i en blandning af svafvetsyra och saltsyra, hvaraf färgen blir bjertare än med vanlig tennsaltsbets. Denna tennlösning beredes på följande sätt. Man öfvergjuter 10 ort finkornadt tenn med 16 ort ren saltsyra, hvartill efter någon tid blandas 8 ort svatvelsyra, och sedan tennet blifvit fullständigt upplöst, athälles den klara lösningen samt utspädes med 66 ort regnvatten. Skall färgen blifva skarlakansröd, så gulfärgas den betsade varan först i ett hett afkok på vå; skall den blifva högröd. så rödfärgas den utan föregående gulfärgning. Rödfärgningen af den finare varan sker med karmin. Man löser en knifspets ren karmin i 25 ort kaustik amoniak och utspäder lösningen med 75 ort vatten samt bringar den i kokning, hvarefter godset inlägges tills det fått den önskade färgen. Till gul förg betsas i den nyssnämnda tennlösningen, eller ien alunlösning, och utfärgas i ett sjudande afkok på vå, eller ock betsas i en blysockerlösning och utfärgas i en koncentrerad lösning af kromsyradt kall, ul blått betsas med utspädd saltsyra och utfärgar I en etark läcning At sndignleemu a AA AA — — nt (YR Jr AM FA AR — Son AM me 5 Ma DD HH s