Aftonbladet – 25 augusti 1864, sida 1

Dödsstraffet. (Med anledning af en af dagens händelser.) Om det behöfdes något ytterligare bevis för dödsstraffets så väl gräslighet som olämplighet, så har man äter fått ett sådant uti den nyligen i hufvudstadens grannskap försiggångnu exekutionen å mördaren Åberg. Omständigheterna vid denna exekution äro nemligen så fasansfulla, att de innebära alla kriterier af ett utaf staten legaliseradt mord. Den lifdömde, som ända till sista stunden protesterat mot afrättningen, har vieat sig så litet uppbygd af den religionsundervisning, som (lera presterliga biträden sökt lemna eller rättare sagdt påtruga honom, med ett ord så litet beredd — såsom det heter på dei officiella prestspråket — att skiljas hädan på ett så våldsamt sätt, att han ännu i det yttersta ögonblicket kämpade med bödeln för sitt lif och måste fasthållas med häfstänger, för att kunna mottaga dödshugtet. Och detta har skett år 1864, midt i det upplysta nittonde århundradet, i sjelfva den svenska hufvudstadens grannskap! En massa af åskådare har bivistat afrättningen, och om man få tro :ett allmänt gängse rykte, har till och med en ?lustresa? från Stockholm varit anordnad för detta ändamål. Den höga grad af råhet, som allt detta tillkännager, skulle vara i högsta måtto nedslående för fosterlandsoch menniskovännen, om man icke visste, att tanklösheten här spelar en lika stor roll som grymheten. Om det djuriska i en dylik bestraffning numera kunde anslå den menniskohop, som tränger sig kring schavotten, för att bevittna delinqventens sista ögonblick, hans qval och döderyckningar, då skulle denna menniskohop befinna sig på ett så lågt trappsteg af hvad man kallar nutidens bildning, att man blott med afsky och vämjelse kunde tänka derpå. Men det kan icke förhålla sig så! Detär på staten, som ansvaret för dessa gräsligheter i första rummet återfaller. Så länge staten fortfar att begå officiella mord, må man icke förvåna sig öfver att en tanklös och nyfiken menniskoskara skuffas kring schavotten såsom kring ett frispektakel, för att mätta sin lystnad efter någonting uppskakande, själsspännande och oerhördt. Att ingen verkligt bildad menniska kan utan yttersta nödtvång bevittna en halshuggning, derom torde alla vara ense; men det är ju också blott pöbelbildningen, som staten genom dödsstraffets bibehållande afser, och som den derigenom fostrar och underhåller. Vi erinra oss i detta afseende, hurusom, då icke ingesedan bödelstjensten blef ledig i Göte borg, flera folskollärare anmälde sig såsom sökande till platsen. Ett af de tre: antingen aflönar staten sina folkskollärare så illa, att till och med en bödelssyssla är att föredraga framför deras eget yrke, eller också är den bildning, som staten består ilärareseminarierna, så underhaltig och usel, att den möjliggör en sådan råhet som den, att kunna blifva en bödel. Det har under sednare tider blifvit så mycket ordadt om allt det afskyvärda, orättmätiga och olämpliga, som ligger i dödsstraffet, betraktadt så väl från religiös och moralisk som politisk synpunkt, att ämnet kan sägas vara helt och hållet uttömdåt. Sedan latitudsystemet blifvit infördt hos oss och dödsstraffet efter den nya kriminallagen numera icke ovilkorligen behöfver tillämpas, hade mån också hoppats, att det af sig sjeli skulle upphöra, tilldess det blefve i lag upphäfdt. Såsom bekant, beslöt bondeståndet vid sistlidne riksdag, för sin del och till sin stora heder, dödsstraffets absoluta upphäfvande. Denna röst från folket borde ha haft ett afgörande inflytande på den öfriga representationens beslut i frågan. Men det blef icke så; dödsstraffet bibehölls tills vidare, ehuru numera blott alternativt och med rättighet för domaren att tillämpa detsamma på grund af förhandenvarande förhållanden. Det är en sådan tillämpning, som nu nyligen skett på mördaren Åberg. Låtom oss se till, om denna tillämpning låter försvara sig mer eller bättre, än dödsstraffet i allmänhet! Dessförinnan vilja vi dock göra en liten rekapitulafion af de allmänna fund enligt hvilka dödsstraffet med fullt skäl kan anses vara i sig sjelf lika förhatligt, som grymt, otillräckligt och olämpligt. 1. Det är under statens värdighet att hämnas. Då staten straffar, har den och kan icke ha något annat syftevål dermed, än att för brottslingen tills vidare afskära möjligheten till ytterligare förfång mot samhället, på samma gång som staten söker att moraliskt förbättra honom, på det att han, sedan denna förbättring vunnits, åter må kunna upptagas såsom en af samhällets medlemmar. Hvarje bestraffning, som öfverskrider detta syftemål och gär ut på att genom yttre affliktiva medel pina eller tortera den brottslige, är icke blott en rå hämd, och såsom sådan en qvarlefva från barbariets dagar, då det hette öga för öga och tand för tand?, utan äfven en alldeles onödig grymhet, som till ingenting tjenar, är i saknad af hvarje högre ändamål och just derföre verkar raka motsatsen mot hvad den möjligen åsyftar. 2. Att med våld beröfva en menniska lifvet, är att begå ett mord. Staten gör vid dödsstraffets tillämpning detsamma som mördaren, men med den väsendtliga skilnaden, att hvad den sednare oftast gör under passionens yra, det gör staten alltid med kall blod. Att afskära en menniskas lifstråd, är att usurpera en rättighet, som blott tillhör och kan tillhöra den allra Högste, domaren öfver lif och död. Endast den, som tänder lifvets gnista, eger rättighet att utsläcka densamma, Att påstå något annat, är icke blott gudsförakt, det är vanvett. 3. Genom dödsstraffets tillämpning vinnes icke heller det dermed åsyftade bi-ändamålet: ett varnande exempel för andra. Erfarenheten har så tillräckligt vederlagt denna förvillelse, att derom numera, sedan det kan bestyrkas med statistiska siffror, något vidare ej behöfver ordas. Det verkliga förhållandet är nemligen det, att just i de länder, der dödsstraffet blifvit upphäfdt eller blott obetydligt tillämpadt, har mordens antal allt mer och mer aftagit )