Aftonbladet – 24 augusti 1864, sida 3

ligt att afklädningen kunde ske, innan den fred afslöts, som enligt regeringens mening upphäfde riksrådets myndighet? Om det icke kunde ske, så skulle regeringen en tid komma att regera, liksom hvarken riksdag eller riksråd funnes till. Han önskade veta, huru det skulle undvikas. Alberti förstod icke. huru konseljpresidenten skulle komma aft använda 65 i Novemberlagen, under den förutsättning hvarifrån han utgick, nemligen att Slesvig vore afträdt. Förbeållet var erkändt af föregående regeringar, 1(y beslutet fattades i sin helhet och åberopades vid kungörandet af gemensamhetsförfattningen såsom faranti för dess trädande i kraft. Efter 1855 hade icke varit anledning att erkänna eller förkasta beslutet. men konung Kristian den nionde hade besvurit författning gslagen af 1855. och han samt hans dåvarande minister hade derigenom ifven erkänt beslutet, i kraft hvaraf den bestod. För öfrigt ville han anmärka, att regeringens yttrande i landsthinget, väl icke kunde få någen ny tolkning derför att nu framkommit en annan förklaring. Hansen försvarade interpellationens framställande. Det hade varit nödvändigt för honom och de med honom liktänkande att framställa n åsigt, sedan Lehmanns interpellation kommit landsthinget. Monrad hade icke öfvertygat honom, att det icke fanns en skugga af tvifvel om regeringens ståndpunkt, och han önskade serna, att han ännu en gång ville sö bevisa det. Hvad Monrad sagt om sin Ining till örbehållet. bevisade ingenting i fråga om dettas betydelse för det hela. då Monrad varit i minoriteten. Sjelf hade han i rätta ögonblicket förklarat, att han ansåg förbehållet såsom ett dödsfrö för den nya författningen, och att han just derför icke ville taga bort det. Det var en bestämd del af beslutet och hade samma giltighet som hela det öfriga beslutet. Monrads yttrande om den stora vigten af konseljpresidentens yttrande. derför att det var det si kunde han icke biträda; en ny förklaring upphätde icke en äldre utan att sådant uttry on uttalades. Då Monrad hänvisat på att finansärenden kundegenom en enkel lag öfvertt en församling. borde man lägga märke till detta yttrande, ty leruti låg en fara i vndighet : om ett afträdande af ådets myndighet till riks lagen kunde naturligtvis icke blifva fråga. Talaren anmärkte derefter mot Birkedal, att dana folket sedan 1852 verkligen icke haft någon lel i de större politiska förhållandena, och att friheten alltså i detta hänseende icke kunnat visa sin frukt. Slutligen sökte talaren genom hänvisning till landsthingsutskottets betänkande visa, att man förutsatt, att Holstein kunde lösas ur författningen, utan att denna upphörde, men att sådant icke vore förutsatt med hänsyn till Sles8. Hall fann regeringens svar alldeles klart; det hade varit ett beriktigande af den tolkning, som naturligast och lättast måste läggas uti dess ord landsthinget, och man måste derför låta sig nöja, då man fått svar på sin fråga. Han fann lelta svar fullt tillfredsställande, i det han icke kunde tänka sig, huru regeringen kunde gå en innan väg. om den skulle gå på laglig grund. Interpellanternas uppfattning varenligt hans öfvertygelse oriktig. Det hade icke varit nä stverenskommelse mellan regeringen och riks gen 1855, och då saken ett par år sednare genom Ploug ånyo framdrogs, svarade dåvarande nrikesministern, alt förutsättningen aldrig blifvit tillrådd af regeringen, och att dess rättsliga oetydelse vore lika med noll. Men oafsedt detta, nade man under debatten glömt hufvudpunk. en. nemligen om författningen upphört att ega sällande kraft. Ja, om författningen försvann enom fredsslutet, så kunde den frågan med nåsot skäl uppställas. som blifvit gjord af intervellanterna: men derom var ju efter regeringens utalande alls icke tal. Förfaltningen skulle fortaura att och riksrådet skulle sjelf komma att utöfva verksamhet på sammansättningen under en församling af de hittillsvarande särskilda och genensamma angelägenheterna. Det var otänkbart och 0 gt, att afträidandet af ett stycke and, antaget af en församling, skulle verka, att lenna församling derigenom sprängdes i luften. Det mål vi från alla sidor måste önska, var att ivägabringa en församling för vårt lilla land och om detta mål vore gifvet och dess eftersträfvande senom gemensam medverkan af riksdag och iksråd var allt gifvet. som vi kunde vänta f regeringen. Det vore ingen fara för att unler detta sträfvande kunde uppstå bittra strider ch det vore högst oriktigt, då J. A. Hansen rade betecknat den författning efter hvilken vi iro samlade, såsom en karikatyr på Juni grundgen. : Der funnes alls icke någon så stor prinpiel skilnad mellan riksrådets och riksdagens carakter. Under fäderneslandets stora olycka och betryck, under slan af att bevara en kontitutionel grundval, erensstämmande med srundlagen, skulle de särskilda sidorna nog möoch derigenom frambringa ett afgörande, varmed alla parterna skulle vara belåtna. Konseljpresidenten anmärkte, att när några taare hade trott sig finna en motsägelse mellan vans uttalanden i de båda thingen, så skulle han ara, att hans u ing i detta hänseende ammanfölle med Halls. Fischer yttrade, att riksrådet icke bortföll med Slesvigs atstående, då det uttryckligen i Novemverlagen var förutsatt att en fandatträdelse kunle komma att ega rum. Riksrådet skulle sama till fredsslutet, och först sedan detta skett, ippstode frågan om hvilka steg som då skulle idtaga. Han fruktade ej någon häftig nee strid. Han hoppades att det skulle aflöpa emligen lugnt, och han fästade uppmärksamhe en på, att riksrådets och riksdagens folkething cke kunde antagas vilja komma i strid, och att han, hvad honom vidkomme, i dessa frågor hale fullkomligt lika stort förtroende till riksrådets, som till riksdagens folkething. C. Rimestad afstod från ordet, slutande sig till Tails yttrande. Steenstrup uttalade på sin valkrets vägnar den önskan, att den (Aerö) aldrig måtte bliiva samnanslagen med något amt aft det nuvarande slesvigska fastlandet, utan att den måtte blifva ett inder konungariket Danmark lydande distrikt. H. M. Petersen afstod från ordet. J. 4. Hansen uttalade mot Hall farhåga för, utt just han och hans anhängare genom en öfrerraskning skulle bidraga till att låta riksdagen så upp i riksrådet. Emot ett i ögonen fallande strälvandena derför måste alla de som upprikigt älska grundlagen af den ö:te Juni 1849, ra på sin vakt, och han skulle beklaga sitt fäernesland den dag, då det skulle blitva besluet, att icke hvarje sjelfständig och myndig man landet egde valrätt (direkt eller indirikt) till våda thingen. Han trodde, att det skulle blifva en härd strid om våra författningsförhållandens lutliga ordnande, och han grundade isynnerhet lenna sin tro på riksrådets landsthmgs sammanttning. Att det skulle vara olagligt att låta örbehållet inträda, kunde han icke förstå, Rereringen kunde vända sig till riksdagen och fråga len, om den icke trodde, att ögonblicket nu inädt, då förbehållet måste träda i kraft, och varade den då ja, så kunde man icke förebrå lensamma för olaglighet, när den läte de nuvaonde gemensamma ärendena öfvergå till rikslagen. Hall framhöll, att vid en grundlagsförändring cke kunde vara tal om någon öfverraskning:; det kulle vara tre upplösningar, och när tre riksdasar efter hvarandra vidtoge förändringar i grundagen, så måste det väl erkännas, att det, hvad in J. A. Hansen sade, var landets önskan, att sådana skulle. genomföras. Med hänseende till ochandlingen af de finansiella lagarne fästade an uppmärksamheten på, att fördelningen emcelan thingen af dessa lagar var grundad och nödvändig i riksrådet, men icke nödvändig i rikslagen.