ett lofvande utseende. Undorrättelser från Danmark. Boxdevännernas interpellation i danska Folketbluget. Efter danska Dagbladet meddela vi fölredogörelse för diskussionen vid detta le: Alberti motiverade interpellationen. FredspreJiminärerna öppnade utsigt till den hårda nödvändigheten at Slesvigs skuljande från konungariket. Denna betraktelse hade framkallat interationen. Man hade trott, att om regeringen icke kunde hindra afträdandet. grundlagen sk inträda i samma omfång, som före insk ningslagen af den 29 Augusti oci ansäg att en uttrycklig för tunnes efter 1855. på grundlagsenligt sätt förelagt riksdagen ett för slag um grundlagens inskränkande så tillvida, att den gemensamma författningen kunde t Ii kraft. Det var nu jemnt 9 är sedan inskränkningen på samma rum besli genom tredje behaudlingen. Den underskrefs af Fredrik VIL hvareiter förslag framställdes om dess verkstälighet. I landsthinget nedsattes ett utskott, som ntsåg den eventualitet, att gemensamhetsför fattningen på grund af oförutsedda omstindig heter kunde bortfalla, och yttrade, att om detta skedde, grundlagen af 1349 inträda i sitt ganida omfang. Utskottet påpekade, att ingentung borde försammas, som framdeles kunde uppväcka tvifvel i sådant hänseende, och föreslag ett uttryckligt beslut i deita hänseende. I besluimrycktes ett klart stadgande att grundlagen skulie äterupplifvas, om gemensamhetsförfattningen förföll: Inskränkningen kan naturligtvis biott gilla, så länge gemensamhetsförfattningen fortfar i erkänd kraft och verksamhet. Beslutet fattades i landsthinget den 7 Sept. 1855. och precist samma beslut fattades i folkethinget den 27 Sept. samma år. Det var beslutet i sin helhet. ven de nämnda märkliga orden, som var föremål för omröstning i båda thingen. Ett äna talaren atsrättslig nti der wande regefin dringstörslag, att borttaga detta stadgande, förkastades med stor majoritet. Således hade det 1555 varit en ötverenskommelse mellan regerin gen och riksdagen, att om gemensamhetsförfattningen borttöll, skulle grundlagen ånyo wäda i verksamhet i sitt fulla omfång. Den förra om fattade i början äfven Holstein och Lauenburg. men från 1858 blott konungariket Slesvig, som likaledes förenades under den nya grundlagen at den 13 November, efter hvilken riksrådet nu var församladt. Skulle nu inträffa, att Slesvig ginge förloradt och grundlagen af den 18 November icke längre kunde derpå tillämpas, återstode blott konungariket, och detta var enligt interpellanternas mening just hvad som förutsattes 1655, och då vore konungarikets stutsrättsliga ställning alldele3 likadan som den 5 Juni 1849. Talaren erkände, att den frågan ännu icke förelåg, och man skulle derför icke nu framställt interpellationen, om icke i landsthinget förekommit en fråga, som syntes gå ut på att se saken på ett annat sätt än interpellanterna. Regeringen hade i landsthinget erkänt, att om Slesvig afstodes, förföll riksrådets myndighet, d. v. s. författningen at den 18 November. Så tillvida var han ense med konseljpresidenten, och skulle återtagit interpel lationen, om konseljpresidenten jemväl förkla: att grundlagen af den 5 Juni 1849 då skulle träda i verksamhet äfven för de nuvarande ge mensamma angelägenheterna. Men för sakens stora vigt hade man vidhållit interpellationen, och på grund af den gifna motiveringen frågade han: Erkänner regeringen, att grundlagen af den 5 Juni 1849 och dermed den danska riksdagens lagliga myndighet måste i anledning af riksdagens beslut 1 dess extra-ordinarie möte 1855 åter trädu i verksamhet i dess ursprungliga omfång, om ett olyckligt tredsslut beröfvar oss den sista landsdel, hvarmed konungariket ännu har gemensamma angelägenheter, och att författningslagen f u dessa angelägenheter derigenom måste bortfalla ? Kons esidenten uppläste på regeringens vägnar ett svar. Lika litet som någon föregående regering kan den nuvarande erkänna, att det åberopade riksdagsbeslutet innefattar något vilkor om uppgifvande af riksdagens myndighet Regeringen vill deremot, i händelse fredens utas genom altträdande at Slesvig, eftersträfva den då nödvändiggjorda ordning i öfverensstämmelsc med grundlagen af den 5 Juni 1849 på den väg. som är föreskrifven i nämnde lags 100 och författningen af den 18 Nov. 65. B. Christensen: Konseljpresidentens meddelande innebär, såsom de flesta dylika från regeringen, något dubbelt. Regeringen nekade danska folkets rätt. att från det ögonblick gemensamhetsförfattningen upphörde se riksdagen inträda såsom representation. Men konseljpre: denten hade tillagt; att regeringen skulle efter fva en författning, öfverensstämmande med kung Fredriks grundlag. Det var ett löfte, som hade sitt värde, men var dock icke i och för sig. et tilliredsställande eller lugnande (hör!).. En tid kunde då komma, då folket stode utan någon representation och prisgifvet åt regeringen. Det vore ett tillstånd, som danska folket, hvilket lärt sig älska friheten, icke kunde underkasta sig (hör!) ett tillstånd, som representationen måste förebygga, som blefve dubbelt betänkligt, om man måste säga till sig sjelf, att om man än hyste stor högaktning och en viss tillit för konseljpresidenten, egde deremot hans kolleger intet förtroende, och såväl konungens vilja som tillfälliga omständigheter kunde aflägsna honom från konungens sida. Om konseljpresidenten aflägsnades, och betraktade v hans kollegers personligheter, måste vi då icke upptylias med ängslan och bekymmer? Många af oss voro främmande för det nya furstehuset, och om någonting vore nödigt, så vore det att kronans tjenare egde den tillit hos folket, som i tid utgjorde tronens bästa stöd. Kunde man räkna på, att det nya konungahuset utan vidare skulle vinna det nödiga förtroendet hos folket? Tal. måste säga, att den minister tjenade konungen dåligt, som i ett ögonblick sädant som detta betankte sig på att giva representationen ett öppet och ärligt yttrande i en välfärdssak. Trodde konseljpresidenten att Danmark och dess konungahus 1 dessa oroliga tider kunde vara någorlunda betjenta med, att författningsförhållandena I stodo oaigjorda, icke i veckor, icke i månader, utan nästan i ett par år? Skulle det vara nödvändigt för afgörande af denna fråga I sin tillflykt till riksrådsoch riksdaj loar rikstrådse och 1