Aftonbladet – 23 augusti 1864, sida 3

SS Ener St serade svajade dannebrogen. Underrättelser från Danmark. I Prins Oscars vistelse i Köpenhamn och I besök hos den kongl. familjen på SorgenI fri och Bernstorfs slott har gifvit FedreanI det anledning till följande politiska artikel: ) Det kan naturligtvis icke annat än glädja Joss, att vårt och det svensk-norska konungahuset fortsätta det vänskapliga samqväm, som inleddes redan under Kristian den åttondes dagar genom konung Oscars besök är 1846, och som under Fredrik den sjunde Jöfvergick till en innerlighet och förtrolighet, som berättigade till förhoppningar om Jen politisk vinst för nordens folk; men vi böra på sanningens vägnar tillägga, att man icke är berättigad att öfverföra dessa fö hoppningar på nutiden, eller betrakta fö hållandet på samma sätt som för ett år sedan. Till och med om konungarne under förlidne vår, efter hvad allmänt antages, personligen underhandlat om en politisk sammanslutning mellan deras stater, så har både grundvalen derför varit så lös, att man med all aktning för den uppriktiga afsigten, dock måste betvifla möjligheten af ett resultat, och man kan ingalunda vänta, att statsmännen på båda sidor alltid skola vara villiga att eftersträfva ett sådant. Den illusionen måste nu ha ramlat, att regenternas personligheter kunna utölva något afgörande inflytande på denna saks framgång, innan den blifvit tillräckligt förberedd af folken sjelfva, samt statsmännen i dessas arbete och klart tillkännagifna önskan och vilja fått säker grund under sina fötter. Ty orsaken att de skandinaviska sympatierna icke kunnat bestå det hårda prof, de i år varit underkastade, eller med andra ord att våra förhoppningar ieke hos våra nordliga grannar funnit ett stöd mot våld och orätt från våra sydliga grannar — orsaken dertill är icke brist på deltagande och broderligt sinnelag, utan att dessa icke varit utvecklade till full klarhet, som sträfvade efter förverkligande, och att denna klarhet framför allt saknades i det land, som alltid måste bli nordens hufvudland, emedan det är störst och rikast på hjelpkällor, i Sverge. Ungdomen har der liksom i Norge och hos oss sjelfva bevisat sin tro genom att draga ut och strida, och från Sverge har kommit ett mycket större antal frivilliga än från Norge; men hos de äldre, hos borgare och statsmän, har väl sinnelaget funnits, men icke tron på en gemensam framtid, icke modet att för dess skull trotsa en fara, icke viljan att derför bringa ett offer. Det finns icke aflägspaste grund att betvifla konung Carls uppriktiga önskan att bistå oss; det finns icke heller något skäl att tro, det hans regering icke varit villig att genomföra det försvarsförbund, som det i December förlidne år drog sig ifrån; men hvad som fa:tades var en stark och lefvande sinnesstämning hos den tongifvande delen af svenska folket, som varit i stånd att drilfva regeringen framåt och styrka konungen. Emedan folkstämningen var, icke kall och likgiltig, men svag och rådlös, derför ropade dumheten och egennyttan så högt, derför stodo de allvarliga män som ej blott kände, utan ock förstodo hvad det gällde, så ensamne, derför vek regeringen så ängsligt tillbaka och derför föllo konungens ord maktlösa till jorden. Det är af högsta vigt att vi riktigt uppfatta vårt brödrafolks ställning till oss och den skandinaviska tanken, ty nu kunna vi mindre än någonsin undvara någondera af dem. Efter den oerhörda missräkning och förödmjukelse, som detta krig i hvarje händelse bragt öfver oss, efter den förminskning i makt och utsträckning, i folkantal och nationel kraft, hvarför vi utsättas, om preliminärerna blifva fred, är det dubbelt nödvändigt att vända all vår håg och allt vårt sträfvande norrut; ty den enda räddning från nationel sjukdom och död, från politisk träldom och undergång är att sluta oss tillsammans med den öfriga norden. Och det skulle vara mera än dumt, det skulle vara ett sjelfmördande vanvett, att låta afhålla oss från ett sådant sträfvande af förbittring deröfver att våra förhoppningar hittills icke blifvit uppfyllda; att stöta ifrån oss hvad vi icke kunna undvara för att tillfredsställa vår sårade egenkärlek. Men säkert skulle det lika litet gagna, om vi ensamme upptoge arbetet för denna sak efter det nederlag, den lidit; skall den någonsin träda ut från känslans och tankens verld och lemna fruktbärande spår i verkligheten, så måste alla tre folken arbeta hand i hand, och främst bland dem måste det folk gå, som har största makten och derför ock största förpligtelsen, den största forntiden och derför äfven det största ansvaret för framtiden. Det utskott danska folkethinget tillsatt för att emottaga och utlåta sig öfver de från krigsministören meddelade upplysningar angående krigets förande, har nu afgifvit sitt andra betänkande i frågan. Deruti föreslår utskottet: att thinget måtte anhålla om unAdarcsÄälkningara verkatällanda för ntränanda