Aftonbladet – 23 augusti 1864, sida 2

och stor, — ligger det för mig nära tillhands, att snarast möjligt icke blott börja mina ?Beobacktungen? för mig sjelf, utan att äfven anförtro något deraf till en vidare krets. Skola dessa betraktelser någon gång synas en och annan i betydligare mån skilja sig från föreställningar, hvilka redan så till sägandes hafva ett slags häfd för sig, specielt med afseende på danska förhållanden, har jag ofvanför angifvit den grund, ur hvilken detta torde få anses förklarligt, skulle man dessutom tilläfventyrs tycka att dessa betraktelser gå alltför litet i rosenrödt, för att riktigt harmoniera med all den ?7rosenprakt?, hvarom Aftonbladets ärade utgifvare både älskvärdt och poetiskt har ordat på tal om mitt lilla landtliga observatorium, får jag endast till förklaring häraf anmärka, att om det hos mig äfven finnes tantus amor florum?, är för mig likväl i alla lifvets lägen ?magis amica veritas.? Efter denna lilla inledning, som redan är en betraktelse för sig, tillåt mig att göra ännu en liten förberedelse! Det gäller vid hvarje allvarsamt företag, att komma riktigt 1 ordning, och detta tar tid; det gäller, när ett charmant fruntimmer sätter sig vid pianot, först skola sideuklädningen och krinolinen behörigen få sin riktiga drapering öfver pianostolen, derefter den broderåde näsduken sin passande plats vid sidan af notställaren, derefter — preludieras; det gäller, när en ryttare sätter sig till häst, — fölterna väl i stigbyglarne, tyglarne konstmessigt samlade i handen, smakfullt tag om ridspöet! det gäller, när en betraktare skall ställa sin kikare och välja sin synpunkt. Man har nyligen sett den frågan offentligen uppkastad, huruvida skandinavismen nu är för allo död?. Några skola dristigt svara nej, andra tyckas ?draga på det, en och annan har kanske redan bestämt sig för ett algörande ja. Det tyckes mig, — och här mäste jag redan utbedja mig, att man eftertryckbligen erinrar sig, att det är en åsigt, som kommer söder ifrån, från det omedelbara grannskapet till den brinnande Ucalegon?, — det tyckes mig, att man vid besvarandet af denna fråga framför allt icke skall förhasta sig. Vi hafva här för oss ett af de politiska spörjsmål, der det är af stor vigt, alt straxt vid början göra en distink1 tion? efter den gamle Swifts goda och helsosamma råd. Blifvom först alla eniga om hvad vi mena med skandinavism, framför allt med den skandinavism, som möjligen kan blifva morgondagens. Den, som var af i går eller förgår, den är tilläfventyrs död, men förutsatt att så vore, hvarför icke en ny? ?Konungen är död, lefve konungen !? Det är lätt att förstå, att alla de, hvilka hylla den rena isoleringsläran, alla, hvilka betrakta den materiella utvecklingen (måvara med ett nödtorftigt appendix af andlig odling), som det högsta för ett folk, icke som ett medel till något ännu väsentligare och bättre, utan som ett i och för sig uttömmande ändamål, icke såsom moment i en nationalitets historiska betydelse, utan uteslutande som betydelsen sjeif, det förstås lätt, att alla dessa skola vara tärdiga, att utan vidare reflexion anse hvad som nyligen föröfvats och skett i Danmark för ungefär ?det bästa, som kunnat ske?, för oss sjelfva, och hvarför icke medgifva, att äfven i detta kan ligga ett visst slags patriotism, ehuru i sällsam förening men ett märkvärdigt politiskt missförstånd? Man älskar sitt fädernesland och man önskar derför att se det befriadt för allt som oroar detsamma; den danska frågan har oroat oss, det är derför lyckligt, att den är slut; vår egen halfö har i och med detsamma funnit, af nödvändigheten beseglad, den ?naturliga begränsning?, utöfver hvilken man aldrig borde hafva sträckt sin blick; vi skola hädanefter vara och förblifva små; men den alltid så genomförståndiga verldsorganen Times? har ju helt nyss solklart bevisat oss hur lyckliga just de små i den politiska verlden äro, vi skola numera i uelig tillbakadragenhet lugnt plantera vår kål, vattna vår ?Dahlia imperialis?, fördubbla vår export af tändstickor utan fosfor, anlögga konstiga ostronbankar och odla lax, lyssna till våra Hasselbackars taffelmusik, andäktigt studera professor Fryxells Svenska historia ?till ungdomens tjenst?, eller sjelfva författa historiska romaner och konkurrera .med Louise Miählbach, vi skola vara och förblifva små, men de, som äro stora, skola afundas oss vårt glada humör och vår Smålandsost. Detta är alltså slutet — och gudskelof! — på den långa historien om skandinavismens uppkomst, florerande och fall, och på det sorglustiga äfventyret om den ?standhaftige Tinsoldat?. Mot denna sjelfförtröstansfulla och nästan optimistiska lära uppträder likväl en opinion, hvilken tager sakerna vida mindre lätt. Den kan i korthet uttryckas sålunda: Vi veta fullkomligt att värdera den materiella välfärden inom ett land och vi bafva nyligen med oskrymtad tacksamhet erinrat oss ärsdagen af vår femtioåriga fred, men liksom vi å ena sidan tänka oss en högre bestämmelse för nationerna, än den, att slutna hvar för sig inom egna råmärken, endast söka derinnanför föra ett så behagligt hemlif som möjligt (med riklig tillgång på ostron, historicka romaner, 0. . V.), så kunna vi å andra sidan icke undertrycka den reflexionen, att den politiska litenheten och afskildheten är i sjelfva verket en dålig garanti för hvad som dock, utan förfång för ostron och mihlbachska romaner, är och blir ett väsentligt godt, den nationella sjelfständigheten; om någonting behöfts för att göra det riktigt klart för oss, att eh nations sjelfständighet och frihet icke absolut befästes i samma förhållande, som dess åkerbruk går framåt, som dess industri tilltager, som dess andliga kultur skjuter djupare och djupare rötter, så tyckas vi hafva fått ett tillräckligt talande vittnesbörd derom i det sorgliga öde, som nyligen öfvergått vårt grannfolk; vi hafva här för våra ögon, hur föga öfvermakten och kitsligheten respekterar ett litet folk, det må för öfrigt vara hur respektabelt, hur kultiveradt och hur perfektioneradt som heldst, hur den glada förtröstan om nationellt oberoende och tryggadt politiskt bestånd, der icke styrkan finnes jemte väl