Aftonbladet – 22 augusti 1864, sida 3

d l e I d genom bidraga till en någorlunda dräglig j utgång på kriget, funnit sig i ockupationen och uti alla de misshandlingar, förödmjukelser, plundringar och utsugningar, som deraf varit en följd, har det deremot varit oss Å 8. a : Pr 3 svårare att finna oss i den afspärrning och isolering från hela den öfriga civiliserade verlden, hvaruti vi nu nära sju veckor lefvat. Om ett sådant tillstånd under alla förhållanden är bedröfligt, så är det dock nu, då det gällde vårt älskade fäderneslands vara eller icke-vara, nästan outhärdligt; det är mycket mer än ett lidande, det är en verklig tortyr. Tänk er att på sju fulla veckor — och det när fäderneslandets välfärd, ja dess existens står på spel — icke få ett bref, icke en tidning, icke ett enda pålitligt meddelande, ingenting annat än Ilögnaktiga rykten — det är förvisso en andlig tortyr och strängare än hvarje annan, vi bittills fått pröfva på. Och dock, till och med denna tortyr skulle vi tåligt uthärdat och burit med resignation till det yttersta och ansett allt annat ondt, detta olyckliga krig bragt öfver oss, för ingenting, om blott äfven regeringen hållit ut, och aldrig ingått på en vanärande fred, som I tillintetgör Danmarks rätt och dess tillvaro. Var det derför vi kämpade, derför vi utöste strömmar af blod; derför vi bortkastade millioner, derför vi läto misshandla och utplundra oss af en obarmhertig tiende? Men hvad gagnar det att fråga härom; då allt I synes förloradt, oundvikligen förloradt, utom folkets ära. Derför vill jag återhålla alla vidare betraktelser och inskränka mig att meddela ett och annat, som förefallit häri trakten under ockupationen från den 2 Juni; möjligen kan deri finnas något af intresse. Som bekant utgick den första vapenhvilan natten emellan den 25 och 26 Juli, och snart blefvo vi förvissade, att kriget ånyo utbrutit. En söndagsmorgon kommo en underofficer och 4 westfaliska dragoner riI dande hit och begärde att få tala vid mig: Jag hade varit sjuk mer än tre veckor och i hade just samma dag lemnat sängen. I morgondrägt och blott halfklädd gick jeg ut på gården, der underofficern stannat med jsilt folk. Knappt hade jag närmat mig honom, förrän han sade sig ha order att föra mig till sin ?hauptmann?, och det kunde nända, att denne först kunde påträffas i det ) mil aflägsna Horsens. Mycket förundrad öfver denna oväntade uppmaning, frågade jag om orsaken. Den skulle jag nog få veta af hauptmannen. Vädret var kallt och obehagligt, jag var klädd i morgonrock och tofflor samt ännu mycket sjuk och lidande, svag och afmattad; jag frågade derför om några reseffekter? I stället att tillåta detta, drog han blankt, i det han hotande yttrade: 2Wollen Sie mit?? Jag måste således på väg, utan att få säga hustru och barn farväl, släpande mig fram så godt jag kunde mellan de fem dragonerna och under tillropet: ?Vorwärts, marsch?! — Min trogna hustru, som icke ville lemna mig på detta sätt, kom springande efter mig med stöflär och öfverrock, tog mig under årmen och omkring 1000 steg härifrån. Der höll en vagn, och nu kommenderades, ?Sitz auf!? Min hustru satte sig också på fodersäcken och bredvid henne den konstituerade hjelpfogden, en född holsteinare. På min bön att icke resa så fort, då jag hade plågor i sidan, gjordes icke minsta afseende, det gick öfver stock och sten, genom tre byar, tills vi omsider råkade den preussiske hauptmannen?, som hade en afdelning infanteri och kavalleri under sitt befäl, och var ute på en rekognoscering nere vid hafvet. Ett slags förhör anställdes nu på stående fot, hvaraf framgick, att bönderna i byn varit rebelliska och äfven jag, som på tre veckor icke varit utom dörren, hvarför jag, såväl för mitt eget förhållande, som isynnerhet för böndernas, för hvilka jag skulle vara syndabock, blifvit bortsläpad, för att som isslan föras vidare, Gud vet huru långt, förmodligen till Rendsborg. Då jag emellertid nekade till de beskyllningar, som gjordes mot mig, förklarade och upplyste, att min sjukdom nödvändigtvis gjort allt deltagande från min sida i böndernas rebellion omöjligt, vch då den konstituerade hjelpfogden bekräftade min utsago, blefvo vi ändtligen lössläppta. Hauptmannen gjorde några ursäkter för hvad som passerat och sade, att det gjorde honom så mycket mer ondt, som jag var sjuk; alltsammans berodde på ett missförstånd, men sådant kunde ju lätt hända i krigstid. Frampå eftermiddagen kommo vi då hem, och jag fick ändock vara glad att slippa med ett lätt återfall i min sjukdom. Feedrelandet meddelar följande utdrag af ett bref från en nordeleavigk bonde, dat. den I Aug.: ?Ni frågar, hurudan sinnesstämningen är hos oss, efter hvad som passerat på sednaste tiden. Nå ja, den ärnaturligtvis icke glad, men dock långt ifrån modlös, såsom man Kunde ha väntat, sedan allt hvad man trott och hoppats på visat sig bedrägligt. Fredspreliminärerna förefalla så otroliga, att man, i stället att anse alla våra förhoppningar med ens tillintetgjorda, säger: Det är omöjligt, den tid kan ännu icke vara kommen, att någon dansk minister skulle underskrifva sådana vilkor, bakom hvilka i alla händelser mäste finnas andra obekanta bestämmelser; ty trots förlusten af Als kan vår ställning icke vara så dålig, att Danmark skulle vara tvunget att låta föreskrifva sig en sådan fred, om än Englands förhållande gjort oss ett fult streck i räkningen.? NORGE. Morgenbladet berättar, att armåförvaltningen lär vara sysselsatt med hopsättandet af en manstark kommission, för att uppgöra förslag till nästa storthing angående armens organisation och värnepligtsforhållandena. Såsom ordförande nämnes öfverste Klouman, och såsom ledamöter, öfverstarne Beichman och Raeder, öfverstlöjtnant Neser och kapten S. Megdell, prof. Broch, landtbrukaren Hammerstad, häradsskrifvarän Sträm och längman Riärnsen konungens uppmaning — i hopp att derijag då skulle släpas med, som jag stod och . gick, och om jag icke fick förse mig wmedl stödde mig, tills vi kommo ned till staden, No O Dr mr d mm km AR SS