Aftonbladet – 20 augusti 1864, sida 2

Nej, vid Hercules, detta går för långt! ropade han, i det han sprang upp från soffan och ursinnigt gnisslade med tänderna. tJaså, du förevitar mig min börd! Du hånar mig för min brist på fina och tillgjorda fasoner och på ord som falla likt utspädt in från finrakade läppar! Du den fina damen, den firade skönheten, den af alla beundrade, kantänka, hvars portik var fylld med förgyllda vagnar, hvars bärstol omringades af ålla krushåriga, kortaxlade, skarlakansklädda unga sprättar i Rom, och som dock sökte sina älskare på amfiteatern — som med erfaret öga betraktade de nakna atleternas muskler och senor, och som slutligen inte kunde få tag i någon som hon trodde bättre anstå sig än gamle Hippias, den gröfste och sträfvaste, men som på samma gång var den starkaste af dem alla! Stormen närmade sig hastigt; men hon sökte dock ännu att kufva den. En erfaren seglare skulle af den korta, flömtande andedrägten, den hvita kinden och de utspända näsborrarne, märkt att det var hög tid att minska segel och söka hamnen för det stundande ovädret. Ja, det var verkligen en bra sällsam smak, genmälde hon; och ingen kan förundra sig deröfver mer än jag sjelf! Åh, mte så sällsam heller som du tror!4 utbrast han något inkonseqvent. Kanske du inbillar dig att du var den enda som var stolt öfver att bli beundrad af gladiatorn Hippias? Jag skall säga dig, att jag kunde välja, bland hundra jungfrur och matronor, både vackrare, af ädlare börd och äfven af bättre rykte än du sjelf! En hvar af dem skulle varit glad om hon kunnat få vara här i ditt ställe. Jag var en narr, som brydde mig om dig; men jag ansåg att du på en gång var den som bäst kunde stå ut