Aftonbladet – 20 augusti 1864, sida 2

hennes bittra, sårande ord. Han kunde emellertid icke finna något bättre medel till ä åminna henne den hjelpällning i hvilken hon befann sig hos honom. Din gunstling, sade han, är för närvarande inom murarne der borta. Från denna tältdörr skulle du nog kunna se honom på vallen, om han iute likt en usel slaf undandroge sig att göra sin pligt. Tänk bara, min stolta dam, som, ombedd eller oombedd, är så färdig att öfverlemna dig åt slaf eller gladiator, att du bara behölde gå femhundra steg för alt vara i hans armar. Om de kände ditt ärende, skulle säkerligen både romerska och judiska vakter änka sina spjut för dig då du passerade förbi dem! Men nog nu med sådant! Kom ihåg hvem och hvad du är. Framför allt, kom ihåg hvar du är och huru du kom hit. Jag har tålt länge nog, men nu är mitt tå lamod slut. Du är i en soldats tält, och du måste lära dig en soldats pligt — obetingad lydnad. Gå och teg upp den der bägaren, som jag nyss kastade iträn mig. Fyll uti den och git mig den utan att säga ettord ! Till hans öfverraskning reste hon sig ge nast för att efterkomma hans befallning och lemnade tältet med säkra steg och lugn min. Han skulle dock kunnat märka att, då hon kom tillbaka med vinet, de röda dropparne ymnigt runno öfver hennes hvita, skältvande fingrar, fastän hon såg honom lika stolt och käckt i ansigtet som någonsin förr. Lät vara att handen darrade, så var dock hjer tat modigt och beslutsamt. Uti ingen af hennes förfäders ådror rann det patriciska blodet med ett kraftigare och mera rastlöst svall än i heunes. Valeria hade fattat sitt beslut under den korta tid som hade behöfts för att tega upp bägaren från marken.