Aftonbladet – 20 augusti 1864, sida 2

de sig bort ifrån mig, kände att han var mitt hjerta kärare än någonsin. Ja, du må tta der och betrakta mig med blängande ögon och på ändå stående skägg, likt ett vildt rofdjur; men du samkade det öfver dig sjelf, och om det ock kostade mitt lif. skulle jag nu inte skona dig. Jag kastade aldrig mina ögon på dig för din lejda konst, som du meddelade honom hvilken jag älskade. Jag tog dig derför att han föraktade mig, likasom jag skulle tagit en af mina liburniska slafvar, om jag hade trott att detta skulle särat honom djupare eller förmått honom att hata mig mera. Du påstår iv ju vara en fäktare, en som skryter af n skicklighet i finter och parader, i ati gifva och mottaga stötar, och att med ett ögonkast bedöma motståudarens styrka och svaghet. Och ändå kunde du vara så ömkligt blind! Du trodde att du var den högborne damens älskling, hennes fantasis utkorade gunstling, den favorit, som hon ej kunde neka något, inte en gång sitt goda namn och rykte, och hon handterade dig hela tiden som ett simpelt spö för att dermed träffa en slaf. Ja, hör du det, en slat! Ja, den man som jag föredrog inte blott fromför dig, utan framför en hel skara at dem som äro bättre än du, den man jag så ömt älskade, som jag ännu så vansinnigt älskar, är ingen annau än din lärjunge Esca, en barbar och en slaftt Hennes vrede hade uppehållit henne ända tills nu, men vid Escas namn kom en flod af tårar, och alldeles tillintetgjord satte hon sig ned på marken, betäckte sitt ansigte med händerna och gret som om hennes hjerta velat brista. Han skulle nästan kunvat slå henne, om icke hennes försvarslösa ställning athållit honom derifrån, så uppreted var han af