Aftonbladet – 20 augusti 1864, sida 2

med fälttågets besvärligheter och som mins! kunde berga sig utan mig, och derför var det jag tog dig -—— mera af medömkan än ef kärlek! Fege usling!? framhväste hon till sval mellan sina hopbitna tänder. Narr och förrädare till på köpet! Du måste då til sluts tvinga mig att säga dig sanningen Du vill således nödvändigt veta hvad jag så länge sökt dölja, och som ensamt kunna hjelpa mig att inte digna under tyngden a dessa pinsamma dagar med deras stundliga förnedring? — hvad som varit på en gäng min sjukdom och mitt läkemedel, mitt djupi sår och min helande balsam, mitt bittrast: etraff och min ljufvaste tröst? Så hör de då, efter du nödvändigt vill det! Kan du väl verkligen inbilla dig att en sådan som jag någonsin skulle kunna älska eu person sådan som du? Kan du inbilla dig att du någonsin skulle kunna bli något mera föt Valeria än fästet på det svärd, än skaftet på det spjut, än strängen på den båge, hvar med hon önskade tillfoga en annan ett smärtsamt sår? Hör mig! Då du friade till mig var jag en skymiad, föraktad, förnedrad qvinna. Jag älskade en som var ädlare, vackrare, bättre. Ja, du skryter öfver ditt djerfva mod och din råa styrka; men jag säger dig att han var dubbelt så stark och tusen gånger så modig som den bästa af din klass. Jag älskade honom, hör du det? så gom män lika dig aldrig kunna bli älskade, med en ytterlig och oinskränkt hängilvenhet, som endast önskade att offra sig sjelf, utan hopp om något elags ersättning, och han föraktade mig, inte såsom du skulle gjort med en rå, brutal framfusighet, som skulle borttogit hälften af emärtan, utan så mildt, så finkänsligt, så ädelmodigt, att jag, ifven då jag såg upp till henom och hen